Archive for the ‘Gnäll’ Category

Röntgad

Thursday, May 29th, 2014

Magnetröntgen gjord på det förbannade knäet i tisdags kväll.
En fördel med privatiseringen av vården är väl just då att man kan får tid för MR kl halv nio på kvällen.
Röntgen i sig känns ju inte alls, men jag skulle ligga absolut stilla i 10 minuter. “Du får andas såklart, men undvik att sucka eller andas extra djupt”.
Ok, aldrig har jag varit så i behov av att sucka och andas djupt som då. Och vad det börjar klia på näsan när man absolut inte får klia sig!
Och FYI så låter en MR- maskin jättemycket! Skithögt!
Resultatet? “Din läkare hör av sig i början på nästa vecka”.

Jaha.
Bara att vänta då.
Då och då gör knäet ont, det känns som något sitter fel inuti det. Det är instabilt, men jag går utan att halta och är jätteförsiktig i allt jag gör.
Att rida känns inget alls, men jag sitter upp från pall, eller ber någon hålla i hästen. Har ett knäskydd från Back on Track på.
Gör generella rehabövningar hemma flera gånger om dagen och är tacksam att det är vår/sommar och inte jättehalt och kallt ute.

Bokat sommarens biljetter till Finland idag.
Och ridit Exakt, som var pigg och på tårna. Vi diskuterade lösgjordhet och att ta böjningen till vänster även ute.
Och så har det varit lektioner både på Vädersjö och på Raksta i Tyresö.

 

 

Känslornas berg- och-dalbana.

Thursday, May 15th, 2014

Orkar ni med ett långt inlägg? För det blir det?
Ni kanske kan dela upp läsningen på flera dagar, för det kommer inte komma nått under helgen tror jag.

Tisdag em och vi förbereder för tävling i stallet.
Exakt får jobba i tömkörning. och det som inte fick hända hände. Jag småjoggade några steg med honom (vilket jag gjort hur många gånger som helst) och trampade snett på ridbanan och mitt knä – mitt skadade knä som hållit så fint i 8 v. bara vek sig. Höger- vänster sladdrade det. Tömmarna hängde slaka, så hästen hade inget med saken att göra, jag bara trampade snett med höger fot.
Jag skrek såklart av smärta och rasade ihop. Stackars Exakt travade bort och ställde sig i ett hörn medan jag skrikande låg där kramade mitt knä.
Jill och My var i stallet (tack och lov) och kom rusande och hjälpte mig.
Skitont i knäet igen, men konstaterar snabbt igen att jag kan stödja på benet även om det gör as-ont.
My var fin och löslongerade Exakt lite och släppte ut honom. Jag ylade och förbannade mig själv och sen lyckades jag, ylande, köra hem.
Hemma började jag direkt med att ta två naproxen och två alvedon (tur att jag hade kvar av det hemma) och sedan lindade jag knäet hårt och lade mig med det i högläge. Ringde maken och ylade och bad honom komma hem och köpa mera NSAID på vägen hem.
Sedan andades jag riktigt djupt några gånger och ringde Ancan på Karlslund (min skadeguru!).
Fick stränga order om att genast slänga kyla på knäet och sedan att skicka maken och hämta ultraljudet.
“Ju mindre svullnad, desto mindre inflammation. Och ju mindre inflammation desto fortare läker det”
Said and done!
Att jag inte tänkte på det själv – RICE ju!
Rest
Ice
Compression
Elevation

(jag hade spontant gjort RCE)
Har alltid ispåsar i frysen av just den här anledningen (kan ju det här egentligen). Så på med ispåse runt knäet med en tunn disktrasa (är man själv hemma och knappt kan gå tar man det som är närmast!) under. Linda hårt runt och högläge till maken kom hem.
Snyggt var det…

Två timmar hann jag kyla innan Pelle kom hem och bytte om och drog till Karlslund och hämtade ultraljudet och gel.
Kylan tog ner svullnaden mycket – massor faktiskt. När jag kom hem från stallet (ca 20 min efter olyckan) var knäet jättesvullet. Det såg på gränsen till normalt ut när jag tog av isen.
På med UL och så höll jag på resten av kvällen. Ca 3 tim UL totalt.
Svullnaden går ner, rätt ont och framför allt stelt. Musklerna i låret och vaden har fått sig en sträckning kan man säga.

Sover dåligt då det gör ont och jag är väldigt ledsen och besviken!

Igår morse tog jag mig upp och klättrade långsamt ner för trappen. Konstaterade efter en stund att jag går bättre idag än jag gjorde dag 2 förra gången. Tar mig till Tungelsta vårdcentral och får träffa en läkare och känner och klämmer och konstaterar att en remiss till magnetröntgen är bra. Så jag skall få en sån.
Men det kan ta någon vecka, vilket inte spelar någon roll. Är en menisk trasig så är den det fortfarande om några veckor och det ändrar inget i läkningen.
Fick beröm för akut-vården jag gjort och även för pillren jag tagit. “Du har gjort allt rätt och allt du kunnat”. Läkaren var också mycket intresserad av ultraljudet och ställde massor frågor. Kul!

Nu är jag en rätt envis person. På gott och ont säkert.
Jag vet ju hur det kändes och var senast och att rida inte var något större problem -att är mycket värre.
Så igår låg jag jättestilla och ultraljudade massor (och passade på att se “The Great Gatsby”,Buz Luhrmans, version) på Netflix) fram till kl 15. Sen lindade jag knäet rejält och drog på mig skoridbyxor och åkte ut till stallet. Britta hade sadlat Váli och jag provade rida ca 20 min.
Det gick! Trav var inte jätteskönt och jag kan inte driva vidare effektivt med högerbenet, men det gör inte “nu går det mera sönder”-ont.
Bestämde mig för att vi åker till Ensta och rider kvällskvalet ändå.
Jag veeet att några tycker det är lite galet och det kanske det är – men igen: att rida var inte problemet – det är allt runt om. Och jag har otroligt bra support i Britta. Och en pall vid uppsittning! Och har en krycka när jag går.
Så vi (mest Britta) packade in Váli och Exakt i transporten och åkte till Ensta.

Eftersom det var flera ryttare som hade två hästar med sig så var nästan varje startgrupp olika grenar.
Först en startgrupp femgång, sen två grupper fyrgång, sen en tölt och så en femgång igen. Och så vidare.
Exakt var först ut. Red på rakt fullcheekbett och 185 gr boots.
Travade inte dödsmycket på uppvärmningen utan mest skrittade och galopperade och så lösgjorde massor i tölt (Atli-vändningar, “dansa med hästen”). Travade lite framåt-neråt.
“Exet” kändes bra.
In på banan.
Korta tölten kändes ok. Lite “tam” kanske. Bitvis hemma har jag upplevt en sådan kraft i korta tölten – men det är korta sekvenser och det kommer ta tid att bygga upp så han orkar gå så på en banan och långa sträckor! Och det skall ta tid!
Poäng 5,5 av alla tre domare (Ida Ax, Johanna E. och Ellinor F.)
Traven gick bra! Riktigt bra! Lite instabil form, men väldigt taktfast och bra sväv.
Poäng 5,5/ 6,5 / 6,5
Skritten, som vi jobbat mycket med senaste veckorna, kändes bra. Frustade flera gånger och gick stadig och fint fram till handen.
Poäng 5,0/5,5/6,0
Galoppdags. Kunde inte göra en urtjusig fattning, som vi brukar, då jag inte kan driva till med höger skänkel (ytter). Så det fick bli en trava-någotsteg-rulla in in rätt galopp-fattning. Vilket gick bra. Och sen satt jag ner och red! Och red på! Och njöt!
Poäng 6,0 av alla domarna.
Och så slutligen ökad tölt. Vis av erfarenheten från Strömsholm tog jag nu ner Exakt till skritt och samlade om och började tölta fram. Lite tam och försiktig med töltade på. När ett annat ekipage töltade förbi fick han lite mod och självförtroende och töltade lite raskare. Kändes bra! Berömde mycket. Det gick inte jättefort, men han var stabil och töltade fram till handen!
Poäng 5,0/4,0/4,5
Slutpoängen av allt detta springande blev 5,4/ 5,5/ 5,7 = 5,53!
Yay!
Nytt poängrekord för oss som ekipage! Och med ett skadat knä som inte kunde rida fullt ut! Se på fan!
Kändes mycket bra.

Britta stod med Váli färdig så vi skrittade bort till transporten och bytte lugnt och fint häst.
Fokuserade mycket på tölt och skritt i uppvärmningen av Váli. Hans trav är lite stötigare än Exakts (mycket sväv och studs i liten kropp)och gjorde lite ont att rida. Bäst att spara det till banan.
Dags för ritt i F2 då.
In på banan och så var vi där igen – jobbigt att få kontakt och lösgjordhet i tölten. Kom igen lilla V – slääääpp ryggen – slappna aaav. Än hit än dit vinglade vi och bitvis var det hopplöst passtaktigt och bitvis lite bättre. Blev aldrig helt rent. Äsch också.
Poäng 2,0/4,0/4,0
Traven gick bra. Fick vara lite lätt i tygelkontakten för att inte han skulle lägga sig på och få för bråttom. Bättre låta honom vara.
Poäng 5,0/5,5/5,0
Skritten så. Och se så där ja! liten vit skrittade! Inte hundra procent avslappnat med han skrittade! Och några steg här och var var det till och med en riktigt bra skritt! Så himla nöjd!
Poäng 5,0 av alla domarna!
Galoppen gick bra. Lite bråttom får den lille skimmeln, men det är inget att göra åt precis där och då. Be honom vara eftergiven och sitta med. Det behöver inte synas att han springer på lite mera än jag tänkt mig.
Poäng: 6,0 av samtliga domare med kommentarer om harmonisk och flott. If they only knew…
Så var det dags för passen! Och det är här det känns att Váli inte är uppe i full styrka än. Han har inte det där riktiga klippet i bakbenen som han har när han är som bäst. Men han lade sig snällt och gasade på fint de två första läggningarna. Och sista låg han fint, men orkade inte gå med något tryck, utan det blev lite matt. Men jämn och fin kändes han – och det är viktigast just nu. Styrkan tränar vi upp långsamt!
Poäng: 5,0/ 5,0/4,5
Så totalt blev det 4,3/ 4,9/4,7 =4,63
Duktiga fina lilla vita

Jag vet att det är adrenalinpåslaget som gör det – men jag kände inte av knäet nästan något alls under själva ritterna – inte ens i Vális trav.

Från Ensta åkte vi direkt till Karlslund där vi lämnade av snubbarna.
De får bo där och vattenbandsträna till på måndag då jag hämtar dom.
Nu skall jag strax halta runt och packa det sista så åker jag och Tigern till Toftinge och dömer Stormus Natonella tävlingar i dagarna 4!
Tjing på er!

 

 

Oplanerat

Sunday, March 16th, 2014

Ibland, ja då och då faktiskt, blir det fel – inte som man tänk sig.
Igår började dagen finfint med sol och en ridtur ut på en allt mera småtöltande Röskva och sedan jobb i repgrimma för Tindra och en sväng ut mot Hemfosa med Brandi.
Så långt allt fint och som planerat.

Sen löshoppade jag och Britta Vísir och Exakt. Vilket fick bra tills vi nästan var klara. Jag höll i Exakt i grimskaftet och han blev rädd för en rörelse bakom min rygg.Det här är en häst med extremt mycket flyktinstinkt. Han hoppas ofta till för småsaker och tar i sann flyktinstinktanda och springer först och kollar sen om det var farligt. Jag såg inte rörelsen bakom min rygg och höll emot när Exakt flög iväg åt sidan. Problemet var just att jag inte såg vad som hände och inte vad beredd, för mina fötter var riktade till vänster och stod stadigt där och hästen for iväg till höger. På något sätt följde jag med utan att lyfta fötterna och plötligt hör jag en smäll i höger knä och en obeskrivlig smärta. Vrålar, släpper såklart grimskaftet och rasar ihop och ligger och hyperventilerar. Otroligt rädd att knäet skall ha gått sönder. Världen blir lite svart och samtidigt väldigt tydlig.
Efter någon minut (tror jag) tar jag mig upp och konstaterar att jag kan stå på benet och även böja det, men att det gör väldigt ont och att jag kallsvettas.
Linkar fram till hästen och fångar in en mycket förvånad och förvirrad Exakt och klappar honom lugnande och ge lite godis och pratar med honom.Efter lite djupandningar kommer vi fram till att det är lika bra att åka in till akuten och kolla det här knäet direkt. Britta släpper ut hästarna och sedan kör hon mig till Handens sjukhus.
Det gör jätteont och jag är mest chockad och väldigt rädd. Men jag kan gå själv, även om det gör ont.
Men i sådana situationer är det ju svårt att veta vad som är adrenalin och inte.

Jag märker själv, nu i efterhand när jag skriver det här, hur rationellt jag fungerar i sådana här situationer. Jag konstaterade själv snabbt att jag hyperventilerar och kallsvettas och drar slutsatsen att det här är nog en chock jag upplever och allt blev lite dimmigt och jag tänkte snabbt “oj, svimmar jag nu? Nej det får jag inte göra! Allt är ju så glasklart och tydligt”.
Märkligt hur man fungerar. Och intressant, i efterhand.

En läkare kollar på mitt knä rätt omgående (då är det ungefär 40 min efter att olyckan skedde) och frågar väldigt noggrant exakt (haha) hur allt gick till. Han känner väldigt mycket på mitt knä och både drar i det och ruckar på det i sidled och känner igenom stabiliteten i det åt alla håll. Och påpekar hur mycket muskler jag har i benet. (Vilket är sant. De är rätt tjocka och inte så långa och snygga, men starka).
Han frågar och frågar och frågar och jag svarar efter bästa förmåga och svamlar nog lite, men slutkontentan är att läkaren inte tror något är av utan att ledbandet på knäets utsida är utdraget och kanske lite skadat. Smällen var förmodligen knäskålen som drogs snett och åkte tillbaka på plats, men den verkar inte heller vara söder på något vis.
Mycket tröstande ord!

Läkaren tyckte att jag skall kyla ner knäet för att få ner svullnaden som var på väg att tillta och vara uppmärksam på hur smärtan artade sig och på om det kom fram blåmärken som kunde tyda på blödningar.
Så fort jag bara kunde skulle jag börja med sjukgymnastik i form av att böja benet och sträcka ut det så mycket som möjligt för att öka genomblödning och ledvätskeproduktion samt få ner svullnad.
Gå i den utsträckning jag kan.
När jag kommit hem (klarade faktiskt att köra bilen från stallet själv om än lååångsamt och med så lite växlande som möjligt), och haltat in och lyckats byta kläder och få på kylgel och tyckt lite synd om mig själv tog jag ett djupt andetag och ringde till Ancan på Karlslunds Gård. Har ju hört henne prata om Ultraljudsmaskinen (UL) och hur bra den är på skador av alla de slag.
Förklarade vad som hänt och och frågade hur fort man kan gå på med UL efter ett trauma. “Direkt. Så fort som möjligt” blev svaret.
Så när Pelle kommit hem åkte vi över till Karlslund och jag fick låna UL-maskinen över helgen! Så otroligt snällt av dom!
UL tar ner inflammationen och påskyndar läkning. Jg fick en snabbinlärning av hur maskinen fungerar och “hem och kör på”-uppmaning.
Så nu har jag fredag kväll, lördagen och i morse (det är söndag eftermiddag nu) kört med UL i princip runt hela knäet.
Jag har kört ca 40-1 tim med UL och sedan smort in med Voltaren gel och masserat lite och där emellan böjt ofta och mycket på benet (så mycket jag kunnat). I fredags kväll kunde jag gå myyycket försiktigt och haltade ordentligt. Igår var det bättre, men rätt ont ändå. Jag är otroligt rädd för att tappa balansen eller vrida kroppen. På kvällen igår när vi var hos vänner på middag var det redan en rätt stor skillnad, främst i när jag satt och böjde och rörde på benet.
Innan jag gick och lade mig körde jag 35 min UL och sedan voltraren gel (ca kl tolv på natten). Vaknade vid 06 och gick upp på toa och konstaterade att jag kunde sätta ner foten bättre, men det fortfarande gjorde rätt ont.
Somnade om ch när jag gick upp vid lite före nio kändes det dramatiskt mycket bättre. Kunde gå långsamt utan att halta!
Svullnaden är mycket liten, men ändå synbar nu och jag är rätt blå på vadens utsida.
Är mycket imponerad själv av hur snabbt det förbättras. Det är nog ett tag kvar tills jag springer, eller ens går helt obehindrat, men ändå!
Förutom 2 ipren på fredag em när jag kom hem har jag inte tagit några tabletter alls. Voltarenen gör ju garanterat sitt till också, men UL är jag riktigt impad över! Tusen, tusen tack till Ancan och fantastiska Karlslunds Gård! Inte bara hästen som får rehab och träning där!
Underbart med så kunniga och bra människor runt mig!
(helt sant som “motargument” är ju dock att jag inte vet hur det hade läkt, känts och sett ut utan UL).
Vad som är placebo (som absolut inte skall underskattas!) och vad som inte är det vet jag inte – men jag vet att det här går åt rätt håll. Fort!

Tumme upp, eller av.

Wednesday, December 4th, 2013

Vet ni vad?
Det är jobbigt att jobba med hästar när man har en tumme som är ihoplimmad och omplåstrad med ett rejält bandage. Och dessutom regnar det och ja, det där bandaget skall ju då inte bli blött. Yay!
Ni hör vad bra min dag blir.

Jaja, jag är inte jättebra med knivar. Några gånger per år skär jag mig. Oftast är det inte alls farligt. En liten svordom och plåster på.
Nu slant kniven på en morot och herrejösses vad det blödde. Ensam hemma.
Yay igen, liksom.
In på toa, in med tummen under kallvatten och få fram papper, klämma åt runt tumspetsen och öppna lite och flämta högt! Ih, ok – jag ser alldeles för långt in i tummen. Typ halva spetsen av. Men allt sitter ihop.
Ih, ok…andas (tur att jag inte är jättekänslig för blod). På med toapapper och dra åt ordentligt med sporttejp.
Pelle var på väg hem, men ca 40 min bort.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade hur mycket man skall ha skurit sig för att behöva åka in till någon sorts akut och be medicinskt utbildad personal ta en titt på det. Tanten i andra ändan (Syster Gunhild) tyckte att ett sjukhusbesök lät adekvat.
Jag skar klart grönsakerna (med stor försiktighet) och när Pelle kom hem förklarade jag läget för honom (och visade min inpacketerade tumme) och när han frågade hur djupt det var och jag svarade “jag vet inte? 1,5 -2 cm djupt” stirrade han på mig och sade “Centimeter?? Vi åker in!”
Så ett litet besök på Handens närakut senare hade jag själv fått se jacket och ja, det var djupt…
Nu är det ihoplimmat (coolt att se sitt finger bli limmat!) och jag är grumpy!

 

 

Klinikbesök och hjälmtänk

Wednesday, November 13th, 2013

Ja, igår regnade alltså här sådär lite söder om Stockholm.
Ganska ihållande och mycket. Jag är sådär rätt envis och trivs inte i regnkläder. En regnrock – ok. Mina sköna och rätt varma gummistövlar från LaCrosse – visst. Men regnbyxor – nej. Känner mig bara instängd och…bläää i dom.
Så igår höll jag först en lektion ute och red sedan Röskva. Klädsel: normal, förutom att jag hade på mig gummistövlar. Regnrocken glömde jag helt enkelt på lektionen och när jag rider en känslig unghäst som Röskva vill jag helt enkelt kunna vara så smidig som möjligt själv, och inte ha extra lager kläder på mig.
Sedan var det extrafodring av Tindra, som lätt tunnar ut lite på hösten och vintern (medan de andra damerna i hagen är mera åt “ser ut som en tunna”-hållet), ute i regnet.
När vi skulle åka till kliniken med Váli var det hög tid att hänga upp jackan på tork och armbågarna var lite blöta på tröjan under.
Turligt nog hade jag en annan jacka med mig i bilen (Tigern är ju mitt kontor, så där finns det alltid hjälm, repgrimma och rep, gummistövlar, regnrock, en extra jacka och handskar/vantar samt mössa). Monica tittade på denna rätt blöta version av mig och sade bestört “men Malin – det ser ut som du kissat på dig – nerifrån och upp!”

Hur som helst, torr jacka på och transporten på bilen och in med liten vit och så en lite tripp till Evidensia. Så mycket trevligare att åka till Evidensia i Stav än till dito i Strömsholm. Inte för att Strömsholm inte är trevligt, det är jättefint och de är superduktiga och trevliga där, men det tar 2 timmar att köra dit. Och till “vår” klinik är den 10 minuter.
Framme där fick vi först springa på rakt spår och Váli såg lätt förvånad ut över att få gå fortare än skritt. Men travade snällt och lugnt. och helt rent (men på rakt spår var han helt ren även förra gången).
Så vi tog longerlina och gick ut i ridhuset och longerade. Redan när Váli skrittade runt mig tänkte jag “se där så fint han skrittar”. När jag bad honom trava tittade han igen på mig. “Really? FÅR jag springa?” och så travade han fint och mjukt ett varv och sen kunde han inte hålla sig och exploderade i några bocksprång. Väldigt sött!
I bägge varven tyckte Maria Lendau att Váli var helt ren på fram och det synten liiiite liite på vänster bak. När linan var helt slak var han långa sträckor helt taktmässig. Små rollningar när linan tog i.
“Vi vill inte att han skall bli stående för långe och tappa för mycket muskler, utan jag tycker att vi sprutar bakknäet och låter honom stå några dagar till och sedan kan han gå ut i flocken och nästa vecka kan ni börja rida igång honom igen!” var omdömet!Ja! Vad skönt!
Så:
Nu är han sprutad med cortison i vänster bakknä, skall stå i sjukhagen till fredag och sen får han gå ut i flocken och gå där och röra sig mera till och med nästa vecka.
Tisd-onsd nästa vecka är Britta och jag iväg och rida för Atli, så på torsdag får Váli börja skritta igång!
Sedan skall vi under 5 veckor rida igång och trappa upp så han är helt igång (som innan). Precis före jul skall vi tillbaka och göra ett ridprov och se till så det inte är något kvar och behöver han sprutas en gång till så passar det bra precis innan jul, då det ändå blir lite vila.
Så så är läget – vilket känns bra!
Efter nyår börjar vi om på Karlslundsgård!


Sötnosarna. Båda!

 

Malin skrev här om dagen om det här med ridhjälm.
Jag har också skrivit lite om det tidigare. Här kan ni läsa det inlägget. Chefen har faktiskt blivit bättre på att rida med hjälm, men det krävdes en rejäl ridolycka för det. Som tur var hade hon hjälm på sig vid olyckan – annars hade hon varit no more alt. ett paket. Nu blev det frakturer och sjukhus.
Det jag har svårt för är när människor skriver/säger “det är upp till var och en om man har hjälm på huvudet”.
För nej – det är inte det!
För jag tycker inte riktigt att “det är upp till var och en om man har hjälm på sig”.
För om man trillar av och skadar sig allvarligt (eller ännu värre – faktiskt dör) så drabbar det inte bara den som skadar sig. Det drabbar dennes anhöriga, nära och kära och faktiskt även mina skattepengar går till vård och rehabilitering/vårdhem. Skattepengar som kunnat användas till något bättre om inte en person varit för lat, fåfäng eller helt enkelt ignorant för att ha hjälm på sig!
Vet en mor med två döttrar med flera hästar. (Det här är en mycket vettig människa i övrigt, som jag verkligen gillar!) Så länge de var under 18 var hon rätt noga på att  “på med hjälmen” men inte så att hon var stenhård heller.
När hon lagt upp ett foto på fb där döttrarna ena dottern under 18 dessutom satt till häst utan hjälm hade några kommenterat bilden med “var är hjälmen?” och hon svarade att XX har ju fyllt 18 så om hon vill sitta och skedmatas på något vårdhem så är det ju hennes val, men den andra är jag på om hjälmen”.
Va? Om XX skadar sig så illa så hon behöver sitta på ett vårdhem och skedmatas angår det alla i familjen.
Och så var det det där med mina/dina/allas skattepengar som kunnat gå til mycket bättre saker än en ignorant ungdom som inte vill ha hjälm på bild. Jag hade vägrat fota i det läget.
Tilläggas kan att dessa döttrar rider och tränar för tränare som rider mycket – oftast – utan hjälm! Fina förebilder va?

I don´t get it!
På med den fucking hjälmen – för ditt liv rör inte bara dig! Det rör så många mera och jag vill behålla mina vänner, instruktörer och elever!