Sara skrev såhär i en kommentar:
“Hej Malin!
Kan du inte berätta lite mer om det här med “skrölt”, vad är det?, vad använder du den till/vad är den bra för? osv.
Sen är jag lite nyfiken på det här med halsremmen, hur använder du dig av den? Har du alltid den när du rider eller är det vid inridning/unghästträning? Varför vill “vi” använda den?
Många frågor nu igen…
Hoppas du orkar svara =)
/Sara”
Och orkar svara gör jag självklart!
Skrölt är något vi använder för att lära hästar att länga steget och halsen (eller kanske halsen och därmed steget, either way – det ena ger det andra). Skrölt ligger mitt emellan skritt och tölt (som ordet hintar om).
Det handlar inte om att “ta ner näsan” – det handlar om att länga halsen och få fram (inte ner) nacken på hästen och därmed lära den att länga bakbenssteget.
Skrölt heter på isländska “kasta toppi” vilket betyder att pannluggen dansar. För det är i precis det tempot där hästen börjar “dansa med pannluggen” som skrölt är. Många som tror de jobbar med skrölt rider alldeles för fort. Skrölt är snaaabb skritt på gränsen till långsam tölt med långa steg och lång hals!
Islänningar tycker “skrölt” låter illa då det betyder typ “något som går sönder” på isländska. Men på svenska är det bättre än “kasta toppi” tycker jag personligen, då det tydligt hörs att vi satt ihop orden skritt och tölt och det därmed blir mera pedagogiskt på svenska.
Fakta:
korta steg ger höga steg. Långa steg ger låga steg.
Vi vill ha långa, höga steg. Det är ingen omöjlighet – men det tar tid!
Men hey, tid har vi, right?
På Gná tog det två år av målmedveten träning att göra henne så stark att hon kunde gå rakriktad i tölt med lång hals och faktiskt använda bak, rygg och bogar rätt. Aktionen kom som en bonus.
Hästarna mår inte alltid bäst av att gå med stora rörelser – det är vi som mår bra av det, (ofta).
Hästarna mår bäst av att gå lösgjorda med bra bärighet och lång hals, jobbandes rätt. Om det leder till stora/större aktion – good for us!
När hästen går bakom hand (otroligt vanligt idag, tyvärr) vrids ligamenten vid bakknäet så att hästen rent fysisk inte kan vinkla bäckenet rätt och sätta bakbenen längre in under sig.
Det är allt för sällan man ser hästar ridas med nacken (atlas) som högsta punkt längst fram idag. Många är de hästar som har 3-4 halskotan som högsta punkt och många – alltför många – är de ryttare som tycker det ser fint ut, tror att det är rätt och medvetet rider så. Oavsett ras på hästen.
När vi skröltar och jobbar med den biten kan man jämföra det med att sätta in pengar på kontot.
När vi tävlar eller vid annat tillfälle rider ihop hästen med kort hals och går mot våra egna regler tar vi ut pengar från kontot.
Så det gäller att ha täckning på kontot!
Vårt bedömningssystem inom FEIF är idag uppbyggt så att man kan få hyfsat höga (till och med jättehöga) poäng trots en felaktig överlinje.
Det kommer ändras. En ny domarhandledning, som inte tillåter lika ihopdragna halsar och felaktiga överlinjer, håller på att tas fram. Men den kommer nog inte förrän 2014 (de kommer inte ändra den ett VM-år, som 2013 är, tyvärr).
OM ni är intresserade av hur hästens kropp fungerar i ridning och det här med lång hals rekommenderar jag varmt den här filmen (och boken). Alla ryttare borde se den! 
Läste en väldigt bra text igår här, som summerar det bra:
Saxat:
“Vi började med det allra mest grundläggande, kommunikationen från marken i repgrimma – nu jobbar vi med att länga överlinjen i tölten, i god balans och mellan hjälperna.
Härifrån kan vi därefter göra precis vad vi vill med hästen. När din häst kommer dit, mentalt avspänd, fysiskt lösgjord och totalt införstådd om vad skänklar, sits och tygel betyder kan du be den om vad som helst och den försöker.”
Här har jag tidigare skrivit om skrölt!
Halsremmen använder jag som komplement i halvhalter och halter.
För att få bort fokus från munnen och få hästen att reagera och till viss del “lyfta upp” bogarna. På lite obalanserade unghästar eller hästar med lite bocktendenser är det dessutom praktiskt att ha något att hålla i sig u förutom tyglar och (ibland) man.
Gná och Tindra har jag även ridit en del på enbart halsrem, vilket båda hästarna verkligen tycker är kul!
Tindra och jag i april:
Och så Gná förra sommaren:
^^^^^^^^^^^^^^^^^^
I söndags efter att jag ridit Ari och Sigge så tog Erica in Tindra och vi lekte lite med henne på volten och då Ericas kamera varmed så fotade vi varandra.
Jag började med att leka med en Tindra som visste exakt vad hon skulle göra för att få matte att le stort:
“Kan jag inte bara få godiset direkt? Jag rör ju faktiskt lite på benet”
“Nä liite får du anstränga dig i alla fall!”
“Ta i? Jamen titta vad jag kan! Godis?” (kolla mitt skratt!)
Upp och stå! Bakbensstyrka!
Sedan var det lite fria aktiviteter:
“Kamera? Jag ser den!”
“Inkallning och Åh, skall jag göra det här igen?”
Vi tar en stegring till!
Sedan red Erica lite på halsrem och jag fotade. Tindra är alltid så underhållande att vara med.
Hon hittar liksom på så roliga saker!
Som det här:
Annars såg det ut så här:
Igår började jag dagen med att rida Tindra själv.
De senaste månaderna har Erica varit den som ridit Tindra mest. Och de har börjat få ett bra samarbete nu. Dels har Tindra hela tiden känts bra då jag suttit upp och dels har vi då och då ridit ihop och så har Erica ridit lite lektioner.
Tindra är lite knepig på det viset att det inte bara är att sitta upp och rida. Hon går inte fram ordentligt med människor hon inte känner, och kan vara nog så kämpig att rida bort hemifrån själv i början. Men nu har det lossnat för Erica och Tindra och det känns tryggt att lämna dom åt varandra då jag är bortrest i juli!
Men igår red jag en härlig morgontur på min bruna dam själv. Och som jag så många gånger tjatat om – åh, min bruna pärla! Hon är så himla kul och så bäst!
Skall rida henne några gånger till innan avfärd till Finland. Got to!
