Upp i, den mycket kalla skall sägas, ottan och iväg till ett ännu något kallare Strömsholm.
minus tjugotre grader celsius stod termometern på när jag steg ur bilen vid Knytpunkten på nämnda anläggning.
Seminariet började med att den utskickade dagordningen ströks och vi sattes i grupper för att diskutera den föregående tävlingssäsongen.
Det var både bra och dåligt. Många frågor och funderingar kom upp, men tiden rann iväg och det kändes istället som vi inte hann med allt vi skulle. Dessutom skulle mera tid ha behövts för den mycket nyttiga och behövliga videobedömningen vi gjorde gemensamt.
Skall domarkåren vara enad, vilket vi ju måste utgå från att vara, så behövs just sådan här sambedömning!
Denni Hauksson, som i Ia och Denni, höll ett långt och mycket tänkvärt föredrag om hur illa han tycker det är ställt med ridningen av islandshäst. Vi har i mångt och mycket tappat den klassiska utbildningsskalan, som gäller oavsett hästras. Det finns många hästar, som tävlar och har tävlats på absolut högsta nivå utan att någonsin gått lösgjorda på banan. Vi marknadsför vår ras, speciellt som tävlingshäst, genom hög aktion och fart och fläkt – men oftast med bilder av hästar helt utan lösgjordhet och i en spänd form och ryttare som inte sällan sitter spända och spjärnar i stigbyglarna.
Efter den mycket upprörande och tråkiga nyheten om skaderapporten på Island är den så kallade “kofoten”, oledad islandsstång med tungfrihet (en bild på bettet här), under granskning och jag håller helt och fullt med Denni om den borde förbjudas.
Jag tror ytterst få ryttare är kapabla att rida på det här bettet på rätt sätt och hästen som har det i munnen måste vara så otroligt välutbildad och “färdig”. Om ens någon verkligen kan rida bra på det. För vi har ju faktorn med att hästar faktiskt är levande varelser och även om de i träning är förutsägbara, så kan de bli rädda eller göra något oförutsägbart.
Denni presenterade också den nya tävlingsgrenen Töltfimi, vilket betyder töltgymnastik. Här kan man se en skiss av töltfimibanan.
Vi går igenom hur det går till!
Sadel och och träns med nosgrimma.Endast tränsbett är tillåtet.
Hästen får inte ha boots och man får inte ha spö.
Tävlingen har tre moment som görs flytande i en ström:
1. ett varv (C -X – A-C) på en stor 8:a över hela banan i arbets- till mellantempo tölt, jämt tempo.
2. tölt från C via voltpunkten ut på diagonalen. Vid X går man in på den ena av de två 8-metersvolterna (obs! storleken på volten) och rider två varv på den och går sedan över till den andra 8-metersvolten och rider två varv på den. Sedan fortsätter man på diagonalen och följer den till voltpunkten och vidare till A.
3. ett varv där man rider kort/lugn tölt från A till voltpunkten och sedan medlan voltpunkten och X (halva diagonalen) för en steglängdsökning och från X till voltpunkten gör en nedtagning till kort tölt igen och samma sak en gång till. När man kommer tillbaka till A gör man halt.
Poäng på en skala från 0 – 10 ges för varje moment samt en poäng för ryttarens sits och inverkan och det är inte enligt FIPO men dömer, utan enligt utbildningsskalan (se nedan).
Allt skall ridas i en tölt enligt utbildningsskalan med hästen fullständigt lösgjord med en lång hals.
Just utbildningsskalan är inte bara vi inom islandshästvärlden lite dåliga på att följa -även inom storhästvärlden höjs röster om att unga hästar forceras för snabbt genom skalan och steg hoppas över. Stora rörelser går ofta före rätt utbildning och att hästen får bygga styrka i lugn och ro.
Låt oss titta på den dära skalan:
Notera hur alla faser i skalan är sammankopplade! Samt hur många år skalan skall ta! Någon här som börjat samla hästen innan den är 8-10 år? *räcker upp en hand*
Låt oss säga som det är: Töltfimi är SVÅRT! Ur de flesta perspektiv. Det var svårt att döma för oss men fiposkalan i förlängda ryggmärgen. Man måste tänka bort och tänka om och att vara genuint intresserad av ridning och att vara instruktör/ha instruktörvana hjälper, förde är de glasögonen man måste sätta på sig. Det är helt uppenbart svårt att rida.
Vi hade ett gäng mycket modiga (eller visste de bara inte vad de gav sig in på) ryttare som red för oss. Modiga då de verkligen fick höra sanningen om sin ridning (sin ridning där och då, under programmet), och det var inte alltid helt rosaluddiga sanningar.
Även ryttare i eliten, men mycket fina och välridna hästar fick riktigt låga poäng. Vi pratar mellan 2,5 och 4,0.
En 7:a var den högsta poängen vi delade ut.
Suget efter Töltfimi i Sverige är stort. Många klubbar vill arrangera denna gren – helst nu med det samma.
Men vi har inga domare som är färdigutbildade att döma det, någon egentlig domarhandledning finns inte programmet är svårt då grenen är en mästargren.
Vi diskuterade vidare och kom fram till att vi i Sverige i alla fall bör skapa program med samma grundidé, men med olika svårighetsgrader i genomförande. Och så får man som ryttare överleva att kanske få låga poäng, och ack så många av oss får gå tillbaka till skolbänken och lära oss utbilda och rida bättre!
Många kan säkert rida programmet rätt tillfredsställande hemma i lugn och ro. Att kunna prestera det vid ett tävlingstillfälle, men allt vad det innebär (speaker, publik och domare samt inte minst nerver) är en annan femma.
Resten av seminariet diskuterade vi typiska nörderi-grejer.
Bedömningar, kritik från ryttare, kommentarer, utbildning, fortbildning och “vart är vi på väg”.
Inte hitåt, hoppas jag:
edit: Lade till en bild av alla moment i Töltfimi
