Archive for February, 2009

a shitty week

Friday, February 27th, 2009

Äntligen fredag!

Vilken jävla äckelvecka det har varit!
Jag är trött, trött och slut.
Vill bara krypa ner i sängen och sova bort allt.

Men det känns ändå bättre.
Chocken har lagt sig och det som hänt har börjat sjunka in. Det gör ont och är hemskt, men jag börjar inte stortjuta av att tänka på det direkt. Bara ledsen.

Än en gång ett stort TACK till alla som hört av sig!

Igår var vi och såg Bounce på Orionteatern i Sthlm.
Shit! vilken häftig show!
Läs en recenssion av showen här!
Bounce dansar i, ovanför, på sidan om, framför och omkring publiken, som står upp hela föreställningen. Det är höga höjder, spindel, några hundar,  lite blod och jäkla massa skum i slutet.
Så häftigt och coolt. Och som alltid dansar Bounce bara bäst!
Det behövdes denna mörka vecka!

caution

Det här var tredje föreställningen vi sett med Bounce. Tidigare har vi varit och sett “The Score” och “Gökboet”.

På tal om hundar! Innan föreställningen igår åt Pelle och jag på Texas Longhorn och gick i lite affärer på stan. Bl.a. vara vi inne på Fade Records. Pelel tittade och petade på vinylskovor och jag satt på en pall och funderade. Plötsligt tassade en rask liten jycke fram under bänken ifrån.
Jag blev presenterad för honom av hans, och tillika skivaffärens ägare. Louie är en svensk-dansk gårdshund på snart 2 år som jobbar med husse i affären om dagarna.
Kliade lite på Louie och efter en snabb funderare (och en lite invit från mig) skuttade Louie upp i min famn och somnade där!
Kärlek! Precis vad jag behövde!

Louie
Louie och jag

Vi behöver hund! Snart!


Gårdagen och idag

Wednesday, February 25th, 2009

Först och främst vill jag tacka er alla som kommenterat här, på Facebook, per sms, mail och telefon.
Ni är helt underbara och jag är rörd över ert stöd. Det värmer!
Endel av er har, tyvärr, varit i min situation och vet hur det är. Ni som inte har det: jag önskar verkligen att i aldrig skall behöva vara med om det!

Gårdagen:
Morgonen började med att Mona berättade att Hjartangná också var inne på ATG. De hade hittat henne i hagen på morgonen. Hon kunde inte stödja på ena bakbenet.
Tankarna virvlade. Vad händer? Är det någon som skadar våra hästar? Som vill dom illa?
Men de har gåt runt hagen och kollat och hittar inga människospår eller spår på annat än de vanliga.
“Hjärta” svarade dock på smärtlindring och står på boxvila en vecka och sedan återbesök. Hoppas verkligen att det går bra med henne.
Jag tror dock att det är två av vandra oberoende olyckor.

Jag skrittade på väg tillbaka till stallet med Gná efter ridningen igår då veterinären från ATG ringde.
De hade röntgat Sól igen och även gjort ett ultraljud på bog och ben. Men de hittade fortfarande ingenting som skulle förklara att hon hade så ont och inte ville sätta ner benet.
Under röntgen hade hon fallit ihop.
De hittade dock en fraktur ovanför vänster öga på henne.

Veterinären sade de ord man som hästägare fruktar mest: “Det finns inget mera vi kan göra. Det är dags att ta bort henne”.
Det kändes som hjärtat stannade.
Inte igen!

Tog mig tillbaka till stallet. Ringde Jill och Pelle.
Skötte om och släppte ut Gná.

Så åkte vi till ATG.
Sól låg, inne i en box intill röntgenrummet, helt utslagen på sida. Hon var genomsvettig och andades flåsigt och tungt.
Gick in och satte mig vid hennes huvud. Hon lade sig upp. Smekte henne över huvudet och pratade med henne.
Vererinären kom och berättade allt igen. Vi frågade och fick förklarat för oss.
Att hon hade ont var det ingen tvekan om.
Jag har aldrig sett en häst ha så ont. Det var outhärdligt att se på.
Hon hade fått stora doser smärtstillande men svarade inte på det.
Det fanns ingen livsvilja eller gnista kvar i blicken.
Beslutet fatades, tårarna rann.
Det tog ca 5 minuter för tre personer att få upp Sòl på benen. Väl uppe stod hon och skakade.
Vi ledde långsamt, långsamt ut henne på baksidan och med munnen full av kraftfoder fick hon injektionen och somnade bort.
Hem till stallet med en tom grimma och livskadepapper från Sveland.
Tårarna vill bara inte sluta rinna. Det gör så ont, samtidigt som jag känner mig helt tom.

Pelle kör hem mig och medan han åker och köper mat står jag i en varm dusch och stirrar rakt fram. Fryser djupt in i själen.
Adina och Emelie tar hand om mig i soffan hela kvällen och vi ser på film och äter godis.

Mona A. och Mona H. gick runt hela hagen och tittade efter spår. Endast en oskodd häst har gått längs staketet. Gått i cirklar, legat ner, gått vidare.

Det som troligast av allt har hänt är att hästarna sprungit, lekt. Sól har halkat och fallit så hon slagit i huvudet och förmodligen bogen mot sten (vi har berg i hagen) eller mot is.
Hon har dragit sig undan från flocken då hon har ont och har förmodligen varit yr också (hjärskakning) och haft mycket ont.

Idag har jag sprungit ut lite ilska och chock på gymmet och handlat. Ridskola ikväll.
Hoppas inte alltför många kommer och kramar för hårt. Det är gulligt, men jag gråter så mycket då och det är jobbigt när man är “på jobbet”.

Att fylla i pappren till Sveland gjorde ont, eftersom man måste skriva en egen berättelse om vad som hänt, men nu är det klart och jag har skickat dom.

solfeb092.JPG

Andas!

Slut

Tuesday, February 24th, 2009

Idag slutade Sól sina dagar på ATG Södertörn.
Jag orkar helt enkelt inte skriva allt utförligt nu, men hon blev mycket sämre över natten.

De hittade även en fraktur i huvudet på henne och jag har aldrig tidigare set en häst ha så ont. Det fanns tyvärr inget mera att göra.

Solapril085.JPGVila i frid, älskade Sól!

Tar det aldrig slut?

Monday, February 23rd, 2009

Idag skulle Sól och Sága skos.
Så blev det ju då inte.

Morgonfodrade åt Mona och släppte ut hästarna och fixade med lite mockning och sånt. Precis när jag skulle ner till lösdriften och hämta in småtjejerna ringer Hartangnás ägarinna Mona och säger att hon inte hittar Sól.
Jag tar grimmorna och går ner för att leta.
Efter en längre rundvandring i hagen hittar jag lillan (Sól).
Hagen är en stor (jättestor) skogshage och så är det uppöppnat så de även kan gå på en äng. Precis i kanten av ängen står Sól. Hon gnäggar lyckligt när hon ser och hör mig. Hon står upp med vänster framben böjt. Hon är blöt, kall och skakar. Och stödjer inte på vänster framben.

Jag kommer fram till henne, sätter på henne grimman och känner igenom benet. Ingen värme, ingen svullnad, inga sår.
Men helt klart har hon ont. I snön syns det att hon legat ner, men nu står hon.
Hur länge har hon stått/legat här? Varför är hon helt ensam här? Inga andra hästspår heller.
Har hon förvirrat sig ut på ängen i mörkret och halkat omkull då hon försökt hitta ingången till hagen igen?

Jag prövar leda henne några steg och hon hoppar verkligen på tre ben.
Ringer Hjärta-Mona och förklarar situationen. Hon kommer raskt och vi ringer Mona och Jill som är i stallet och förklarar var vi är. De kommer rask med täcken och bil.
Jag ringer veterinären för akutråd och sedan kliniken. Får instruktioner att linda benet med tidningar (om det är en spricka) och komma dit med henne.
Tack och lov att vi bor så nära ATG Södertörn (ca 1 km).
Jill och jag hämtar transporten, medan Mona och Mona långsamt får med Sól till bortre grinden (ca 40 m, tur att hon var hyfsat nära en grind). Vi lindar benet hårt med tidningar och baxar henne till transporten.
Sól är helt klart chockad, trött, kall och har ont. Men hon nästan kastar sig in i transporten, som om hon förstod att det var hjälp.

Kör oändligt långsamt och försiktigt till kliniken och steg för steg hoppar vi in.
Veterinärerna och tar direkt hand om henne och efter en snabbundersökning får hon lite smärtstillande och vi tar oss till röntgenrummet.
Veterinären Elisabeth tycker hon är liiiite lite svullen över armbågen och eventuellt lite ömmare där. Men det är mycket svårt att säga, då hon inte visar nästan något alls i känsloväg.

Röntgen bogled, armbåge, överamsben och framknä. Inga sprickor, inga frakturer.
Mellan röntgen blir Sòl oroligare och börjar krafsa med det skadade benet. Hon har inga problem att röra det  hit och dit och överallt – hon vägrar dock att sätta ner det.
Hon börjar nu vara mycket trött och chocken börjar släppa. Hon är blöt av smält snö och svett.
Hon får gå in i en box, får ett stödbandage på det andra frambenet. Efter nogrannt skrapande med det skadade frambenet och nosande i spånet lägger hon sig ner.
Hon rullar inte utan bara ligger där helt utmattad.
De klämmer genom hoven medan hon ligger, men hon rör inte en min. Hoven och benet är kallt och inte svullet.
Vi bjuder henne vatten, men hon vill inte ha.

Och där är vi nu. Hon är kvar på kliniken och de har inte hittat något. Vi fick åka hem då hon måste få vila innan vidare undersökning.

Nu ringde de från kliniken precis medan jag skrev. De vet fortfarande inte varför hon har så ont. Hon äter och dricker, har normal temp och ligger helst för att hon blir så trött i det andra frambenet.
Då det är varmt inne på kliniken har hon fått flytta ut i det andra, svalare stallet och jag skall åka dit med ett täcke till henne.
Hon får stanna kvar över natten. Det kan vara en liten spricka, som inte synts på röntgen då den var ny, det kan också vara så att hon halkat omkull och slagit i benet så en nerv har “domnat av” av smällen och då kan det ta ett tag innan den återhämtar sig.
Men time will tell.

sol1.jpg
Min vackra Sól som föl (foto: Jill eller Triss)

Herregud – tar det aldrig slut???
Varför skadar sig mina unghästar jämt? Och vad är det för fel på årgång 05?
Keilir, avslitna sträcksenor vid 1,5 års ålder (fastnade i staket)
Sága, dubbla hovbensfrakturer vid 10 månaders ålder (läkte helt)
Sól, fastnade med huvudet i en höhäck för ett år sedan och nu det här.
Alla tre födda på samma gård 2005.

När jag kom tillbaka från kliniken red jag ut på Gná och hon var så himla fin och duktigt! Vad skönt det i alla fal!

Nu skall jag försöka uppbringa energi för att orka med ridskolan ikväll.
Jag är nog lite chockad jag med.

Oplogat

Sunday, February 22nd, 2009

Det är söndag förmiddag. Det har blåst något “hurrja” [horrjaa] som det heter i Svensfinland. Alltså rysligt mycket.
Och snöat. Snöblåst.
Det ligger ca 20 cm snö på min bil och jag drar mig för att gå ut och sopa den inför stallfärd. Det är dessutom oplogat på vägarna…så jag funderar på om det går att ta sig till stallet medelst bil eller om det helt sonika är promenad som gäller. Vill ju inte fastna med bilskrället heller.
Anna B. har hälsat på fred-lörd. Jättetrevlligt! Och lugnt, men ändå inte.

Igår red vi en lugn skritt -och några meter luffa i travtur på Kengan och Tindra, var på Lillhästen och inhandlade brodd och så red jag även Gná en sväng.
Vi fikade på Paus, handlade på ICA och gjorde god middag som åts med Pelle, Adina och Jenny och därefter var det snacks och Melodifestival.
Dagen avlöpte med andra ord raskt, men avslappnat.

Tittade på bilder:

IMG_0370.JPGTindra i april 2008


Tindrafeb09.JPGTindra i februari 2009

*Fniss*