Vet ni vad?
Det är jobbigt att jobba med hästar när man har en tumme som är ihoplimmad och omplåstrad med ett rejält bandage. Och dessutom regnar det och ja, det där bandaget skall ju då inte bli blött. Yay!
Ni hör vad bra min dag blir.
Jaja, jag är inte jättebra med knivar. Några gånger per år skär jag mig. Oftast är det inte alls farligt. En liten svordom och plåster på.
Nu slant kniven på en morot och herrejösses vad det blödde. Ensam hemma.
Yay igen, liksom.
In på toa, in med tummen under kallvatten och få fram papper, klämma åt runt tumspetsen och öppna lite och flämta högt! Ih, ok – jag ser alldeles för långt in i tummen. Typ halva spetsen av. Men allt sitter ihop.
Ih, ok…andas (tur att jag inte är jättekänslig för blod). På med toapapper och dra åt ordentligt med sporttejp.
Pelle var på väg hem, men ca 40 min bort.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade hur mycket man skall ha skurit sig för att behöva åka in till någon sorts akut och be medicinskt utbildad personal ta en titt på det. Tanten i andra ändan (Syster Gunhild) tyckte att ett sjukhusbesök lät adekvat.
Jag skar klart grönsakerna (med stor försiktighet) och när Pelle kom hem förklarade jag läget för honom (och visade min inpacketerade tumme) och när han frågade hur djupt det var och jag svarade “jag vet inte? 1,5 -2 cm djupt” stirrade han på mig och sade “Centimeter?? Vi åker in!”
Så ett litet besök på Handens närakut senare hade jag själv fått se jacket och ja, det var djupt…
Nu är det ihoplimmat (coolt att se sitt finger bli limmat!) och jag är grumpy!
