Började skriva det här igår kväll, men det får stå kvar.
Precis kommit in från en spring-vända ute i den varma kvällen. 5,5 km lufsade jag.
Känns som om jag peakade under juli med springandet och kondisen och nu är på väg ner i en liten svacka. Det kaaan ju också ha att göra med att jag hade mera (överskotts)energi när jag hade semester och nu efter att ha ridit tre hästar idag (Váli, Sörli och Tindra) och gått runt hagarna och pysslat inte har lika mycket spring kvar i benen.
Hur som helt har det känts tungt och lite motigt de två senaste gångerna jag sprungit. Irriterande.
Varför allt detta springande då, när jag har ett jobb där jag rör mig så mycket?
Jo, för att jag vill. Och jag känner att det är mitt ansvar. Jämte mot hästarna.
Vi kräver att vara hästar skall vara atleter och tränar upp deras kondis och muskler och tänker väldigt mycket på vad vi ger våra hästar att äta och hur vi tränar dom.
Vi är inte alltid lika noggranna med oss själva.
Om vi kräver att våra hästar skall vara atleter bör vi kräva något i den vägen av oss själva. Eller kanske se det som att hästarna kan kräva det.
Styrketräning, en moderat vikt för hästens storlek och balans. Och en balanserad kost.
Det och en jävla massa träning på att rida och BAM – you´re a rider!
Nej, det är ingen som sade att det är lätt. Sviktande självförtroende, självkänsla och att man inte alltid mår bra. Det är inte alltid det går att få ihop livet med jobb och hästar (om man inte jobbar med hästarna och inte ens då får man alltid ihop det).
Men faktum är och förblir – träning handlar om prioritering!
I många år gick jag också och sade “men jag har inte tid att träna, jag har bla,bla, yada, yada att göra”. Men hörrni – en sliten klyscha som faktiskt är sann: Den bästa träningen är den som blir av! Även om den är kort
Varje gång jag ger mig ut för att springa eller cykla så tänker jag just den meningen och så tänker jag att jag inte behöver springa så långt idag, jag kanske bara promenerar. Eller cyklar kanske bara en liten sväng.
Nu är det rätt sällan det blir en promenad istället för en jogg, för när jag kommer ut så biter nästan alltid träningsjävulen mig och så springer jag där och svettas och klurar på världsproblem (som Vális tölt, Brandis övelinje och vem som är mördaren i boken jag läser), ja ibland till och med självreflekterar jag över hur allt blivit som det blivit (inte ett dugg negativt, bara bra!) och vad som står som nästa punkt på agendan i livet.
För det är joggning/löpning jäkligt bra till. Tankeverksamhet och rensande av den samma.
Och så är det den där berömda kicken/rushen/boosten efteråt. Och känslan av att varit duktig!
Nä ni, nog predikat.
Nu skall jag fortsätta att slaviskt följa VM på internet (Brandis far Ómi,blev 4:a i stilpass, how cool is that!?), slötitta på en serie som egentligen är waaay beneath me och lyssna på regnet.
