…får jag varje gång jag är ledig en vardag! Känslan av att ingen vill anlita mig och jag aldrig tjänar några pengar! IIIIK!
Sedan tar jag mig en titt i almanackan och konstaterar att visst jobbar jag en del. Dessutom ganska mycket på helgerna nu när det är mörkt på kvällarna dessutom. paniken lättar lite. Men visst gnager det där under så fort jag inte “jobbar ihjäl mig”.
Nu börjar tävlingssäsongen snart vilket brukar föra med sig att jag rätt många helger i månaden brukar stå ute i obygden i mitten av en ovalbana och tittar och poängsätta ekipage i olika gångarter.
Kanske borde jag ta tillfället i akt och andas lite nu när jag inte jobbar varenda helg?
Jag passar på att rida min egen häst i dagsljus och träna på gymmet de dagar jag inte jobbar så mycket. Kondis, till exempel, är ju något man kan träna varje dag. Jag har länge irriterat mig lite på att jag inte känner att jag blir bättre i springandet (alltså hur länge jag orkar på löpbandet). Men dag kände jag att jo, det går nog framåt ändå.
Rätt långsamt, men dock, blir jag bättre!
Styrkan börjar sitta rätt så bra. Midjan likaså!
Skulle vilja tömköra Gná några dagar i veckan (istället för ridning), men det går verkligen inte nu. Det är äckel-jätte-halt överallt och att gå bakom henne skulle förmodligen leda till att jag halkade omkull
och 1)drar henne i munnen, 2)bryter nått ben. Ingendera känns lockande alls.
Bryta ben gör dessutom väldigt ont – jag har provat!
I januari 2002 skulle Pelle och jag en tidig morgon till bussen i Brandbergen. Pelle till sitt jobb och jag till Axelsons Gymnastiska Insitut.
Jag halkar i en backe (glansis under nysnö) och sätter mig på min fotled! Hör hur det smäller till och en våldsam smärta skjuter upp i benet. Jag vrålar i högan sky och Pelle hjälper mig upp. Tillbaka upp i lägenheten. Smääärta! Helt uteslutet att ens nudda med foten i golvet. Lägger mig med foten i högläge och tar två ipren. Ringer taxi. Tar en hel jävla oändlighet att få en taxi, men tillslut kommer en och tar mig till SÖS-akuten.
Jag kan röra på foten, men det gör ont som fan. Hoppas ju såklart på att den inte är bruten, men en lakonisk röntgenläkare kollar på plåtarna och meddelar att “Jodå, det är av här”.
Gips i 6 veckor blev det så klart.
Som tur är (snacka om tur i oturen) så är det inte skenbenet (tibia) som jag brutit, utan smalbenet (fibula). Fördelen med det är att man inte lägger någon vikt på det när man går och jag kan redan efter ca 2-3 veckor gå med endast en krycka.
Efter fem veckor använda jag en krycka endast i trappor och hade lärt mig springa (till bussen oftast) med gipset.
Red gjorde jag hela tiden (korkat säkerligen, jag vet. Men Freyr litar jag på! Rökkvi hyrde jag dock in ryttare på).
När jag efter 6 veckor fick av gipset tittade läkaren fövånat på mitt (mycket håriga) ben och sade förvånat “men vad mycket muskler du har i benet! Har det verkligen varit brutet och gipsat”. (Sköterskorna hade tagit av gipset innan jag träffade läkaren).
“ja, eh…jag har ju ridit hela tiden och använt kryckor ganska lite” sade jag, lite lätt rodnande.
“Du har VADÅ???” sade läkaren och skrockade sedan lite för sig själv och mumlade nått om hästmänniskor…
En kul detalj var at dagen efter att jag brutit benet ringde det. Svarade och en dam presenterade sig som “Barbro, taxichauffören som skjutsade in dig till SöS igår morse. Jag ville vara veta hur det gick för dig. Jag tyckte så hemskt synd om dig!”
Vilken otroligt gullig människa!!!
Hur som helst, tömkörning kommer inte på frågan nu.
Idag tänkte jag ta en promenad i grimma och grimskaft med Gná istället. Undra om jag skall ta med Tindra också?
Klara red henne en liten lugn kvällstur igår. Hon får nog stå idag. Skall ner och gulla med henne och ge henne mat dock.
Och s skall jag ju jobba lite idag i alla fall: Ridskola!
) och sedan vidare ut till stallet.
sade hon (i andan om) och hopp/bockade högt i förskräckelse.
