Februari och lite lugnare. Hemma på helgerna igen i några veckor – skönt!
Exakt känns underbar och går från klarhet till klarhet. Brandi lika så – tror jag log runt hela huvudet då jag red honom i tisdags – så mjuk och smidig och det har börjar komma rörelser i honom! Och vi red den bästa passen jag känt i honom hittills. Det bara föll sig så. Bra underlag (plogad snöväg), uppvärmd häst och jag provade lägga honom lite mera seriöst.
Tidigare har jag inte regelrätt lagt honom i pass utan låtit honom gå iväg i lite pass då han bett om det i galoppen. Nu red jag fram i “dålig” galopp och bad honom sträcka sig fram till handen och kramade till. Och tjohoo det var pass. Inte snabb, men taktsäker och jag kunde be honom öka tempot och det blev inte galopp!
Underbara lillkillen!
Nått helt annat:
Anna kommenterade och undrade om domarseminariet och bettfrågan.
Ja, precis, jag skrev ju bara om Mettes föreläsning, inte om själva domarseminarie-biten!
Vi diskuterade lite runt sportmassamässighet, en brist på sådan sägs finnas enligt rykten.
Kan inte säga att jag själv har upplevt jättemycket av den. Visst har väl grodor hoppat ur munnen på såväl domare som ryttare ibland och det finns en del exempel på handlingar som inte borde skett. Tyvärr handlar det ofta om samma personer “varje gång”.
Men i det stora hela så har jag inte upplevt mycket som varit osportsligt och jämfört med “storhäst- och ponnyvärlden” verkar ju våra tävlingar vara rena mysstunderna med en generellt väldigt god stämning. Varierar säkerligen mellan klubbar/tävlingar samt nivåer på de samma också.
Bettfrågan då. Tja inte mycket att tillägga där. Pessoabett och isländskt stångbett med en tungfrihet på 0,5 cm eller mera är förbjudna nu. Gäller såväl oledade, som ledade stänger.
Jaktkandar/Kimblewickbett med tungfrihet är tillåtet.
Hoppas ryttare tänker på att rak jaktkandar med tungfrihet är skarpt det med.
I övrigt var det inte mycket nytt. FEIF har inte haft sitt möte än så några nyheter/förändringar inför 2105 års säsong finns inte än. Lovar hojta här när det kommer (den det kommer ändå delar ihjäl på fejan för alla nördar).
Uppdaterat:
Halvstången räknas som ett sliding gagbit och är tydligen också förbjuden!
Åsa William, FEIF-domare delade den här bilden på fb:
I helgen var det SIFs domarseminarium på Strömsholm och Mette Mannseth höll en jättebra föreläsning!
Precis som på FEIFs utbildningsseminarium blev jag jätteimponerad av Mette och hennes tänk och kunskap! Här och här kan ni läsa anteckningarna och referatet från det seminariet (oj, vad ambitiös jag var där!)
Här kommer ett referat från i helgen! Under föreläsningens gång blev det många stickspår och smådiskussioner som var intressanta, därav lite hoppigt även i anteckningarna.
Försöker sammanfatta en helhet.
Mette började med att fråga oss “vad är det första ni ser på när ni ser en häst. Till exempel när en ny häst kommer in på banan eller i ridhuset, vad är det första ni tittar på?”. Tystnad, harklingar, spridda svar om huvudet, frampartiet och helheten.
När Mette skulle börja prata om formen började hon med en skämtsam bild på en pepparkaksform och frågan om vad som spelar roll – hur formen ser ut eller vad den innehåller (samt en bild på en tårta ur en kakform) och sedan några frågeställningar:
– hur ser man att en häst rör sig bra?
– vad är bra?
– bra för vem??
Sedan började hon med att gå igenom det, bakifrån framåt!
Vi började vid svansen och hur svansen skvallrar om hur rörelsen i ryggen på hästen är.
Svansen skall hänga löst och bäras fritt.
I skritt svingar svansen från sida till sida i takt med att hästens höfter sjunker. Även i trav pendlar svansen lite eller ja, bärs fritt och följer rörelsen.
I tölt skall svansen bölja och “guppa” på det där karakteristiska sättet, ni vet va?
Som här:
Om man ser det där töltböljande i svansen i trav och galopp skvallrar det ofta om fyrtaktighet och ofta ett svagt sväv.
I pass hänger svansen rakt bak av fartvinden men skall fortfarande vara avspänd.
Förhållandet mellan bärighet och påskjut. Mette hade en mycket bra illustration där hon visade hur hästen trampade längre in under sig, men hade bakbenet något kortare tid i marken eller lät bakbenet stå längre i marken och gå längre bakom höften. Svårt att förklara utan bilden.
Men en häst som är på framdelen har frambenen längre in under sig än bakbenen och de (alltså frambenen) blir lätt liksom lite bakom bogarna.
Vi kom även lite in på ämnet om igångsättning efter skada och (efter prat om gaffelbandsskador) och förutsatt att hästen inte har jättbroblem med galopp så är skritt och galopp samt tölt skonsammare för många inslandshästar i igångsättning och rehabilitering än trav. Men det beror ju på individen och dess gångarter och utbildningsgrad.
Fysiska förutsättningar för att lagra kraft är
– Rätt ställning på ryggen
– Aktiva (men avslappnade) ryggmuskler
– Lång överlinje som hjälper hästen att lyfta bröstkorgen och ryggen
– “Otvungen” hals som hästen kan röra/som rör sig
Vi måste första lära hästarna slå ifrån (alltså påskjut) och låta dom bygga upp muskler i det innan vi lär dom samling (bärkraft). Att jobba med påskjutet betyder inte att vi låter hästen går på framdelen.
I arbetet att utveckla bra ryggmuskler påpekar Mette att det är bättre att rida en bra galopp än att försöka rida en svag/dålig trav.
I flygande pass hålls hästens rygg rak och halsen fram. “Passpänningen” i ryggen levererar kraften framåt.
När den här bilden dök upp i föreläsningen (först visades bara svansen på tal om hur den skulle hållas i pass – och vi var många som direkt visste vilken häst det var, bara av svansen och ett bakben – så nördiga är vi som jobbar med det här!) sade Mette: “Tror ni någonsin vi får se en sån häst igen?”
(det här är alltså den legendariske hingsten Nattfari 776 från Ytra-Dalsgredi som hade 10 för pass. Bilden finns på alla originalsamtavlor från Island fram till inte så länge sen).
Hästen har, som känt, inte nyckelben utan frambenen och bogbladen är endast genom muskler och senor fästa vid buken. Vilket gör att buken kan höjas och sänkas mellan frambenen. Ju mera muskulaturen är utvecklad, desto bättre kan hästen lyfta sin bröstkorg och ju bättre sviktar den mellan frambenen. Vill vill att hästen lyfter och landar på/med musklerna, ine på lederna/benen.
Apråpå kulturbaserat; tänk på varifrån den isländska ridningen härstammar:
– Det isländska stångbettet var det normala “ridbettet” fram till 1960-70-talet
– Lös, lätt och otvungen tygelkontakt, självbärande häst i en traditionellt öppen/neutral form
– Inte formad/välvd överlinje i trav och galopp, ofta svankiga och överresta hästar (allt var inte bättre förr)
– Ofta gott flyt och genomsläppniga hästar i tölt
– Mest ridna i tölt
– Hästen var ett transportmedel
– Energibesparande för såväl häst som ryttare
– En hand på tygeln och den andra handen fri till annat (handhäst, lamm eller hund framför ryttaren i sadeln, en flaska)
Tygelkontakt är något individuellt
– Mycket bestämmer hästen själv, baserat på dess tidigare erfarenheter (inridning, träning)
– Kulturbaserat (islandshästridning, fälttävlan, barockridning etc.)
– Bruksbaserat
– Exteriörbaserat
– Lynnesbaserat (villig, lat etc.)
Tygelkontakten är även beroende av varierande förhållanden som:
– Samlingsgrad
– Form
– Gångart
– Tempo
– Energi och muskelstatus
– Hälsa (ömma muskler/rygg, sår, hälta, skador)
– Träningen (-nivå, -grad, -kvalitét). även yttre förhållanden spelar roll:
– Bett
– Nosgrimma (typ, inställning och hur den är spänd)
– Hovlängd, tyngd på sko och ev. boots
– Underlag (Tungt, hårt, mjukt, fjädrande etc.)
– Fysiska hinder (sadel o dyl.)
– ryttarens sits, balans och vikt
Mettes tankar och reflektion om att rida utan nosgrimma:
En bra tränad häst kan man rida utan nosgrimma då och då som en test på träningen och ridbarheten, men rider man “alltid” utan nosgrimma, så visst – de slutar gapa (självklart beroende på ryttarens hand) efter ett tag, men Mette upplever att om man bara rider hästen utan nosgrimma så lär hästens sig att “hålla emot” med käken och spänner käkmusklerna för att “försvara sig/parera” tygeln.
Nosgrimman, även löst spänd ger ett stöd åt bettet och hästen kan känna trygghet och slappna av bättre i käkmuskulaturen.
En studie har gjorts på ridskolor med nosgrimmor och (kanske överraskande nog) visade den att ju mera nosgrimman spändes (oavsett typ på nosgrimman) desto lättare blev tygelkontakten. Varför det blev så hade Mette inte svar på.
Ett annat stickspår som kom upp var boots:
Folk generellt tänker inte på hur mycket det sliter på hästen att tränas/ridas med boots, även om de “bara” är 180 gr.
Det har forskats på och bootsens effekt på frambensaktionen är marginell!
Upp i, den mycket kalla skall sägas, ottan och iväg till ett ännu något kallare Strömsholm. minus tjugotre grader celsius stod termometern på när jag steg ur bilen vid Knytpunkten på nämnda anläggning.
Seminariet började med att den utskickade dagordningen ströks och vi sattes i grupper för att diskutera den föregående tävlingssäsongen.
Det var både bra och dåligt. Många frågor och funderingar kom upp, men tiden rann iväg och det kändes istället som vi inte hann med allt vi skulle. Dessutom skulle mera tid ha behövts för den mycket nyttiga och behövliga videobedömningen vi gjorde gemensamt.
Skall domarkåren vara enad, vilket vi ju måste utgå från att vara, så behövs just sådan här sambedömning!
Denni Hauksson, som i Ia och Denni, höll ett långt och mycket tänkvärt föredrag om hur illa han tycker det är ställt med ridningen av islandshäst. Vi har i mångt och mycket tappat den klassiska utbildningsskalan, som gäller oavsett hästras. Det finns många hästar, som tävlar och har tävlats på absolut högsta nivå utan att någonsin gått lösgjorda på banan. Vi marknadsför vår ras, speciellt som tävlingshäst, genom hög aktion och fart och fläkt – men oftast med bilder av hästar helt utan lösgjordhet och i en spänd form och ryttare som inte sällan sitter spända och spjärnar i stigbyglarna.
Efter den mycket upprörande och tråkiga nyheten om skaderapporten på Island är den så kallade “kofoten”, oledad islandsstång med tungfrihet (en bild på bettet här), under granskning och jag håller helt och fullt med Denni om den borde förbjudas.
Jag tror ytterst få ryttare är kapabla att rida på det här bettet på rätt sätt och hästen som har det i munnen måste vara så otroligt välutbildad och “färdig”. Om ens någon verkligen kan rida bra på det. För vi har ju faktorn med att hästar faktiskt är levande varelser och även om de i träning är förutsägbara, så kan de bli rädda eller göra något oförutsägbart.
Denni presenterade också den nya tävlingsgrenen Töltfimi, vilket betyder töltgymnastik. Här kan man se en skiss av töltfimibanan.
Vi går igenom hur det går till!
Sadel och och träns med nosgrimma.Endast tränsbett är tillåtet.
Hästen får inte ha boots och man får inte ha spö.
Tävlingen har tre moment som görs flytande i en ström:
1. ett varv (C -X – A-C) på en stor 8:a över hela banan i arbets- till mellantempo tölt, jämt tempo.
2. tölt från C via voltpunkten ut på diagonalen. Vid X går man in på den ena av de två 8-metersvolterna (obs! storleken på volten) och rider två varv på den och går sedan över till den andra 8-metersvolten och rider två varv på den. Sedan fortsätter man på diagonalen och följer den till voltpunkten och vidare till A.
3. ett varv där man rider kort/lugn tölt från A till voltpunkten och sedan medlan voltpunkten och X (halva diagonalen) för en steglängdsökning och från X till voltpunkten gör en nedtagning till kort tölt igen och samma sak en gång till. När man kommer tillbaka till A gör man halt.
Poäng på en skala från 0 – 10 ges för varje moment samt en poäng för ryttarens sits och inverkan och det är inte enligt FIPO men dömer, utan enligt utbildningsskalan (se nedan).
Allt skall ridas i en tölt enligt utbildningsskalan med hästen fullständigt lösgjord med en lång hals.
Just utbildningsskalan är inte bara vi inom islandshästvärlden lite dåliga på att följa -även inom storhästvärlden höjs röster om att unga hästar forceras för snabbt genom skalan och steg hoppas över. Stora rörelser går ofta före rätt utbildning och att hästen får bygga styrka i lugn och ro.
Låt oss titta på den dära skalan:
Notera hur alla faser i skalan är sammankopplade! Samt hur många år skalan skall ta! Någon här som börjat samla hästen innan den är 8-10 år? *räcker upp en hand*
Låt oss säga som det är: Töltfimi är SVÅRT! Ur de flesta perspektiv. Det var svårt att döma för oss men fiposkalan i förlängda ryggmärgen. Man måste tänka bort och tänka om och att vara genuint intresserad av ridning och att vara instruktör/ha instruktörvana hjälper, förde är de glasögonen man måste sätta på sig. Det är helt uppenbart svårt att rida.
Vi hade ett gäng mycket modiga (eller visste de bara inte vad de gav sig in på) ryttare som red för oss. Modiga då de verkligen fick höra sanningen om sin ridning (sin ridning där och då, under programmet), och det var inte alltid helt rosaluddiga sanningar.
Även ryttare i eliten, men mycket fina och välridna hästar fick riktigt låga poäng. Vi pratar mellan 2,5 och 4,0.
En 7:a var den högsta poängen vi delade ut.
Suget efter Töltfimi i Sverige är stort. Många klubbar vill arrangera denna gren – helst nu med det samma.
Men vi har inga domare som är färdigutbildade att döma det, någon egentlig domarhandledning finns inte programmet är svårt då grenen är en mästargren.
Vi diskuterade vidare och kom fram till att vi i Sverige i alla fall bör skapa program med samma grundidé, men med olika svårighetsgrader i genomförande. Och så får man som ryttare överleva att kanske få låga poäng, och ack så många av oss får gå tillbaka till skolbänken och lära oss utbilda och rida bättre!
Många kan säkert rida programmet rätt tillfredsställande hemma i lugn och ro. Att kunna prestera det vid ett tävlingstillfälle, men allt vad det innebär (speaker, publik och domare samt inte minst nerver) är en annan femma.
Resten av seminariet diskuterade vi typiska nörderi-grejer.
Bedömningar, kritik från ryttare, kommentarer, utbildning, fortbildning och “vart är vi på väg”.
Hemma efter tvådagars domarseminarium i SIFs regi på Strömsholm!
Och vet ni vad? Det börjar hända saker!
2012 är inom FEIF“den goda ridningens år” och vi diskuterade, dömde och kommenterade form och ridning samt takt mycket!
Och var allt mera ense om skillnaden mellan en ihopdragen hals, hög form, bakom hand osv.
En ny domarhandledning är på väg! Ja! Äntligen!
Som domare kan jag inte döma enligt tycke och smak utan måste döma det jag ser utefter Sportjudges guidelines, domarhandledningen, som kommer från FEIF. Där kan en häst, som är lite i otakt, ej korrekt formad osv komma rätt högt i poäng i dagsläget, bara den har mycket aktion och sväv.
Thorgeir Guðlaugsson håller på att utarbeta nya guidelines för domare, som dels inte skall tillåta för höra poäng på hästar som rids fel eller dåligt, och dels skall vara lättare att förstå och snabbt titta i. Men som inom många stor organisationer går det inte fort.
Den nya domarhandledningen kommer inte vara klar i år och nya guidelines kommer nog inte introduceras ett VM-år (alltså nästa år), så 2014 förhoppningsvis då!
Dock tycker jag det är fegt och dåligt att inte introducera dom ett år tidigare för att det är VM-år! Varför inte? Jo, visst förstår jag var för inte – men jag håller inte med!
Som vi domare dömer kommer människor rida! Långt ifrån alla fattar att vi inte kan rida runt hemma i träning så som vi i dagsläget skall presentera hästen på banan. Folk (som inte alltid tävlar själva, men rider) ser hästarna och ridningen på banan och poängen och går hem och försöker kopiera. Med varierande resultat.
Skulle vi domare sätta höga poäng på att folk red baklänges skulle de lära sig det.
Hur som helt är ju även idag god ridning och icke ihopdragna halsar viktigt! Vi kan göra avdrag på grov, oskicklig och oharmonisk ridning och bör tänka mera på det.
En häst som gapar och visar tydligt obehag, men har enorm aktion skall inte få de höga poängen.
För utöver bra diskussioner med högt till tak var det väldigt kul att träffa massor kollegor och prata ditt och datt!
En god och trevlig middag och roliga diskussioner, prat om gamla minnen och många skratt blev det! Tack SIF för en mycket bra helg!
Fredag
Innan avfärd red jag ut på Gná och mös i skritt och lite skrölt och sedan ute en sväng på Edda med Adina och Tindra som stöd. Red ett varv runt åkern och gjorde skritt-halt-skritt -trav några gånger och travade en lite längre sträcka. Edda skötte sig väldigt bra förutom att hon frös fast precis när jag suttit upp och behövde lite hjälp av Adina för att komma loss. Det var ju så läskigt och fläckigt på marken.
Mockade raskt som attan och hem och duscha och kasta i sig lite lunch.
Anneli hämtade upp mig och efter att vi hämtat upp Malin inne i stan fortsatte vi till Östersund! Resan gick bra och vi snackade ditt och datt och stannade och åt middag, fikade och hade toapaus lite här och var.
En lite rolig incident:
Vi söker efter en Statiolmack att köpa Melodifestival-skivan på och kör och kör och konstaterar att det är tomt på Statiolmackar här i ödemarken.
Kör förbi en skylt där det står “Gnarp”. Ser skylten och säger “Åh, Gnarp – här bor min vän Sarah Hill.”
Tillägger sedan “just det – Sarah messade mig i onsdags, men jag lovade svara på mail och det har jag glömt. Borde ringa henne. Sarah jobbar förresten på Statiol i Gnarp”. Precis när jag säger den sista meningen ser vi Statiol (i Gnarp).
“Här jobbar hon!” ropar jag.
Vi stannar och går in och där ÄR Sarah! Som blev något förvånad över att se oss där.
Så jag kunde svara på Sarahs sms-fråga “live” (det kallas service!).
Vi kom fram till Avagarden i Dvärsätt (Östersund) där vi skulle bo, vid kl 22.30 och somnade på våra fina rum rätt omgående.
Lördag:
God hotellfrukost och sedan avfärd till Dille där seminariet hölls.
Bra seminarium! Ordentlig genomgång av de nya reglerna i FIPO och mycket diskussion.
Viktigt för er som vill tävla och har hästar med stora hovar:
Om ni har en häst med hovar som är längre än 9,5 cm (från där hoven börjar vara hård vid kronranden till tåspetsen) – ni måste ha ett intyg från veterinär eller från en bedömning (om er häst är visad) på att hästen är över 145 cm i mkh!
I Islandshästen stod det att vi kan prova att döma med tiondelar istället för halvpoänger (alltså 4,6 ist. för 4,5) denna säsong. I så fall måste arrangören utlyst detta i proppen. Inte bara att börja döma med tiondelar hi och hå!
En föreläsare var försenad då ett plan inte kunde lyfta från Sundsvall pga dåligt väder, men vi kastade om schemat lite.
God mat och på kvällen bevistade vi Dille Istölt i Näldens ishall och tittade på enormt fina hästar på is! Reynir frá Holhúsum tog andan ur en!
God middag på Ryttarfesten och tidig hemgång!
Söndag:
En enormt bra föreläsning i “the mental aspects of judgeing” med Thorgeir Gudlaugsson! Otroligt intressant om hur vår hjärna fungerar!
Lite föreläsning och diskussion om “Passtakt, bunden eller styv” – också nyttigt, men lite för kort!
Super god mat och hemfärd!
Mycket givande och trevligt prat i bilden hela vägen hem!
Puh!
Nu har jag precis ridit Gná och hon känns fin och PIGG!
Edda har i lördags jobbats av sin ägare Madde och i söndags löslongerats på volten med Kengan, så hon vilar idag!
