MalinS Blogg

I helgen var det SIFs domarseminarium på Strömsholm och Mette Mannseth höll en jättebra föreläsning!
Precis som på FEIFs utbildningsseminarium blev jag jätteimponerad av Mette och hennes tänk och kunskap!
Här och här kan ni läsa anteckningarna och referatet från det seminariet (oj, vad ambitiös jag var där!)
Här kommer ett referat från i helgen!
Under föreläsningens gång blev det många stickspår och smådiskussioner som var intressanta, därav lite hoppigt även i anteckningarna.
Försöker sammanfatta en helhet.

Mette började med att fråga oss “vad är det första ni ser på när ni ser en häst. Till exempel när en ny häst kommer in på banan eller i ridhuset, vad är det första ni tittar på?”. Tystnad, harklingar, spridda svar om huvudet, frampartiet och helheten.

När Mette skulle börja prata om formen började hon med en skämtsam bild på en pepparkaksform och frågan om vad som spelar roll – hur formen ser ut eller vad den innehåller (samt en bild på en tårta ur en kakform) och sedan några frågeställningar:
– hur ser man att en häst rör sig bra?
– vad är bra?
– bra för vem??

Sedan började hon med att gå igenom det, bakifrån framåt!
Vi började vid svansen och hur svansen skvallrar om hur rörelsen i ryggen på hästen är.
Svansen skall hänga löst och bäras fritt.
I skritt svingar svansen från sida till sida i takt med att hästens höfter sjunker. Även i trav pendlar svansen lite eller ja, bärs fritt och följer rörelsen.
I tölt skall svansen bölja och “guppa” på det där karakteristiska sättet, ni vet va?
Som här:

Om man ser det där töltböljande i svansen i trav och galopp skvallrar det ofta om fyrtaktighet och ofta ett svagt sväv.

I pass hänger svansen rakt bak av fartvinden men skall fortfarande vara avspänd.

Förhållandet mellan bärighet och påskjut. Mette hade en mycket bra illustration där hon visade hur hästen trampade längre in under sig, men hade bakbenet något kortare tid i marken eller lät bakbenet stå längre i marken och gå längre bakom höften. Svårt att förklara utan bilden.
Men en häst som är på framdelen har frambenen längre in under sig än bakbenen och de (alltså frambenen) blir lätt liksom lite bakom bogarna.
Vi kom även lite in på ämnet om igångsättning efter skada och (efter prat om gaffelbandsskador) och förutsatt att hästen inte har jättbroblem med galopp så är skritt och galopp samt tölt skonsammare för många inslandshästar i igångsättning och rehabilitering än trav. Men det beror ju på individen och dess gångarter och utbildningsgrad.

Fysiska förutsättningar för att lagra kraft är
– Rätt ställning på ryggen
– Aktiva (men avslappnade) ryggmuskler
– Lång överlinje som hjälper hästen att lyfta bröstkorgen och ryggen
– “Otvungen” hals som hästen kan röra/som rör sig

Vi måste första lära hästarna slå ifrån (alltså påskjut) och låta dom bygga upp muskler i det innan vi lär dom samling (bärkraft). Att jobba med påskjutet betyder inte att vi låter hästen går på framdelen.

I arbetet att utveckla bra ryggmuskler påpekar Mette att det är bättre att rida en bra galopp än att försöka rida en svag/dålig trav.
I flygande pass hålls hästens rygg rak och halsen fram. “Passpänningen” i ryggen levererar kraften framåt.

När den här bilden dök upp i föreläsningen (först visades bara svansen på tal om hur den skulle hållas i pass – och vi var många som direkt visste vilken häst det var, bara av svansen och ett bakben – så nördiga är vi som jobbar med det här!) sade Mette: “Tror ni någonsin vi får se en sån häst igen?”
(det här är alltså den legendariske hingsten Nattfari 776 från Ytra-Dalsgredi som hade 10 för pass. Bilden finns på alla originalsamtavlor från Island fram till inte så länge sen).

Hästen har, som känt,  inte nyckelben utan frambenen och bogbladen är endast genom muskler och senor fästa vid buken. Vilket gör att buken kan höjas och sänkas mellan frambenen. Ju mera muskulaturen är utvecklad, desto bättre kan hästen lyfta sin bröstkorg och ju bättre sviktar den mellan frambenen. Vill vill att hästen lyfter och landar på/med musklerna, ine på lederna/benen.

Apråpå kulturbaserat; tänk på varifrån den isländska ridningen härstammar:

– Det isländska stångbettet var det normala “ridbettet” fram till 1960-70-talet
– Lös, lätt och otvungen tygelkontakt, självbärande häst i en traditionellt öppen/neutral form
– Inte formad/välvd överlinje i trav och galopp, ofta svankiga och överresta hästar (allt var inte bättre förr)
– Ofta gott flyt och genomsläppniga hästar i tölt
– Mest ridna i tölt
– Hästen var ett transportmedel
– Energibesparande för såväl häst som ryttare
– En hand på tygeln och den andra handen fri till annat (handhäst, lamm eller hund framför ryttaren i sadeln, en flaska)

Tygelkontakt är något individuellt
– Mycket bestämmer hästen själv, baserat på dess tidigare erfarenheter (inridning, träning)
– Kulturbaserat (islandshästridning, fälttävlan, barockridning etc.)
– Bruksbaserat
– Exteriörbaserat
– Lynnesbaserat (villig, lat etc.)

Tygelkontakten är även beroende av varierande förhållanden som:
– Samlingsgrad
– Form
– Gångart
– Tempo
– Energi och muskelstatus
– Hälsa (ömma muskler/rygg, sår, hälta, skador)
– Träningen (-nivå, -grad, -kvalitét).
även yttre förhållanden spelar roll:
– Bett
– Nosgrimma (typ, inställning och hur den är spänd)
– Hovlängd, tyngd på sko och ev. boots
– Underlag (Tungt, hårt, mjukt, fjädrande etc.)
– Fysiska hinder (sadel o dyl.)
– ryttarens sits, balans och vikt

Mettes tankar och reflektion om att rida utan nosgrimma:
En bra tränad häst kan man rida utan nosgrimma då och då som en test på träningen och ridbarheten, men rider man “alltid” utan nosgrimma, så visst – de slutar gapa (självklart beroende på ryttarens hand) efter ett tag, men Mette upplever att om man bara rider hästen utan nosgrimma så lär hästens sig att “hålla emot” med käken och spänner käkmusklerna för att “försvara sig/parera” tygeln.
Nosgrimman, även löst spänd ger ett stöd åt bettet och hästen kan känna trygghet och slappna av bättre i käkmuskulaturen.

En studie har gjorts på ridskolor med nosgrimmor och (kanske överraskande nog) visade den att ju mera nosgrimman spändes (oavsett typ på nosgrimman) desto lättare blev tygelkontakten. Varför det blev så hade Mette inte svar på.

Ett annat stickspår som kom upp var boots:
Folk generellt tänker inte på hur mycket det sliter på hästen att tränas/ridas med boots, även om de “bara” är 180 gr.
Det har forskats på och bootsens effekt på frambensaktionen är marginell!

The fun starts at about 1,35 min!

Tags: Föreläsning, Islandshästridning, Mette Mannseth, SIFs domarsemnarium

This entry was posted on Saturday, January 17th, 2015 at 19:16 and is filed under Islandshäst, Ridtips. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.