Den 9/1 vår det den årliga Butikens dag på Agersta Islandshästcenter i Uppsala.
Precis som förra året passade vi i Tölt in Harmony på att ha vårt årsmöte då, när samtliga i styrelsen (förutom en förrymd sekreterare som solar sig på annan kontinent) var på samma ställe och några andra förhoppningsvis också är där och vill vara med!
Butikens dag i alla ära, men jag hittade inte ett smack att köpa. Hade fått två önskemål från kompisar att köpa åt dom (ett micklemträns och en overall av specifikt märke) och de fanns inte. Så det bidde inget shoppande alls.
Dessutom var det
1) sååå mycket människor i butiken (vilket ju är bra, men det blev trångt och var lång kö)
2) ett så digert pch tight schema med föreläsning och clinic så det hanns inte med några långa turer i butiken.
MEN:
Fantastiska Mette Mannseth var där och höll föreläsning och clinic!
Det är tredje gången (tror jag) jag ser henne och varje gång golvas jag av hur underbart bra hon är!
Kunnig, rolig att lyssna på och engagerande. Hon ställer publiken frågor och vill ha med oss i en diskussion!
Föreläsningen handlade om Kommunikation och motivation.
Här är mina anteckningar från den:
Kommunikation och motivation är förutsättningar för varandra. De ger varandra.
“Det jag gillar bäst med hästar är att de är helt ärliga! De ljuger aldrig!” Vilket underlättar för oss som tränar hästar. Utgå bara från att hästen gör det den lärt sig att är lättast att göra. Det den får belöning för.
Mette ställde en fråga rakt ut: Vad väger en hästhjärna?
Vi gissade vilt – från 100 gr till 1,3 kg låg gissningarna på. När vi satt där och tittade på Mette – hungriga efter svaret – sade hon bara “nej jag vet inte, jag tänkte bara att det kannske var någon här som visste, för jag kom på frågan nu”
(jag googlade nu – en hästhjärna väger ca 500 gr, och en människar hjärna ca 1,4 kg).
Men frågan var: Vad väger en hästhjärna – och vad väger ett hästkropp? Vilken tror ni det är lätare för oss människor att lära oss kontrollera?
En mycket viktig sak att komma ihåg:
En häst är inte en människa! Vi förmänskligar väldigt lätt våra hästar (Antromorphisism = att förmänskliga ett djur/varelse).
En häst är inte heller en hund, (även om träningssätten är rätt lika ibland)
De har en annan typ av hierarki än hundar, de är inte riktigt lika lätta att belöna med godis som hundar (en häst som blir stressad eller rädd kan låta bli att äta, en hund tar oftast emot godis även om den är stressad), hundar har mindre flyktinstinkt och är rovdjur.
En häst är en häst!
Den är ett flyktdjur som gör i stort sett det som den får belöning för. Den anpassar sig fort!
(Mette berättade här en anekdot om en elev på Hólar som longerade en vältränad häst och snabbt, genom sin egen nervositet lyckades lära hästen att stökk (galopp) betydde halt idag, något som hästen snabbt accepterade!).
Genom att tveka belönar vi ofta hästen i misstag och på fel ställe och lär den därmed inte det vi önskade utan kanske de motsatta.
Forskning har visat att hästen har ett stort amygdala, störst av alla djur, vilket betyder att den är mycket känslostyrd! De har ett mycket begränsat logiskt tänkande. De har svårt att räkna ut konsekvenser av handlingar (klara inte konsekvenstänkande i flera steg), men har ett gott minne och kommer ihåg konsekvenser lätt.
Myter
Hästen söker en ledare – falskt.
Hästar följer den som går. Oavsett om det är den nervösaste som springer iväg för att den är rädd eller stoet som är törstig och därför går för att dricka. Hästar har en tydlig rangordning sig emellan, men söker inte efter en ledare. De har interna relationer och vänner.
Join-up skapar ledarskap – Falskt.
Försök har gjorts där man ersatte människan i mitten av rundcorallen med en radiostyrd bil. Utfallet blev detsamma. Hästen lärde sig vad den skulle göra genom att bilen stannade när hästen gjorde det som önskades. OBS! Därmed inte sagt att join-up är dåligt! Det är bra och lär hästen att följa oss och vilja vara med oss, genom att vi “släpper trycket” när hästen gör det vi vill!
Hästens liv från den börjar hanteras och ridas in och framåt handlar om att lära sig att svara på eller leva med press/tryck.
Ryttare på ryggen – leva med
Skänkel – svara på
Tygel – Både svara på och leva med
Skakande i tygeln – Beror på häst. En ridskole- eller turhäst måste lära sig leva med det
Tvekar vi får vi oftast motsatt effekt, för att vi i misstag belönar fel saker då.
När är en inverkan stark nog?
När hästen börjar försöka! När hästen börjar leta efter en lösning skall vi inte öka inverkan mera (men inte nödvändigtvis släppa heller) även om hästen inte gör rätt (ännu).
Förvänta dig alltid “den perfekta hästen”, dvs börja alltid med små hjälper och öka successivt styrkan på signalen tills hästen börjar försöka.
Träna EN hjälp åt gången!
Var konsekvent – hästar förstår inte lögn!
Lydighet/förståelse:
När du får ett identiskt svar tre gånger på raken har hästen oftast förstått övningen.
*****************
Observera nu att detta är mina något fragmenterade anteckningar från föreläsningen.
En del saken är inte med för att de var för knepiga att anteckna i telefonen på ett bra sätt.
Återkommer till clinicen!
