Posts Tagged ‘“Hus i helvete”’

Kick-start i Umeå

Tuesday, August 12th, 2014

Jag har spenderat tre dagar i Umeå hos världens härligaste kursgäng!
Efterfrågan var stor och de bad därför om en dag till. Så deltagarna red antingen fred-lörd eller lörd-sönd.
Lördagen var med andra ord rätt fullsatt!
På fredagen var vi på en ovalbana där eleverna red privatlektioner. En del på banan inne i mitten och andra på valbanan. Allt gick bra och fint förutom att Rökkvadís höll på att avlida i skräck av att en fårflock betade i en hage bredvid banan (en liten rackare hade dessutom fräckheten att vara lite längre från flocken och kom plötsligt galopperande och bräkande). Men efter en stund slappnade hon faktiskt av och koncentrerade sig på vad matte (som med stort tålamod andades, böjde, bad om uppmärksamheten och lugnade) bad om.
Under en av lektionerna började det mullra lite och snart började det småregna lite.
Jag frågade eleven om vi skulle bryta, men hon tyckte att “vi fortsätter lite till”. Det gjorde vi, efter en stund med en regnjacka på mig, tills det till slut regnade så att hästen bara stod och blundade och blixtarna avlöste varann.
“Oj vi får nog bryta nu” ropade vi till varann över åskmullret och jag rusade (så snabbt mitt knä tillåter mig halvspringa) in under tak. Jag hade en regnkappa som nådde mig till knäna och på de ca 40 meter jag halvsprang från ovalen till huset blev jag genomblöt från knäna neråt!
Regndroppar stora som vanliga vattenglas hällde ner och precis efter att jag kommit in under tak gick det över i hagel.
Sedan satt vi där inne i huset allihopa och tittade ut på ovädret i ca 1 timme.
När det gått över till att “bara regna” begav vi oss ut igen och fortsatte.

Lördagen var en lång, men väldigt kul historia med ekipage som avlöste varann. Hästar lösgjordes, vissa samlades och det diskuterades sits och inverkan till oanade nörderinivåer!
Både på fredag och lördag kväll var det grillparty med alla deltagarna (eller de flesta i alla fall) och vi hade väldigt kul!
På söndag red gäng två sina privatlektioner.
Flera av de som var med nu har varit med alla eller flera av kurserna under de här året jag åkt upp och undervisat där. Så på många gick vi tillbaka och såg på hur det såg ut och gick för ett år sedan och jämförde med övningarna och känslan nu.Mycket nyttigt, då det är lätt hänt att man fastnar lite i “det här är problem”- och “men vad det går långsamt”-fällan, men om man ser längre bak i tiden än några veckor, säg ett helt år tillbaka, så har det ändå hänt mycket.
Det är också det som är så givande – att få fortsätta följa ett ekipage i utvecklingen!
Som “Bullen”, som inte töltade för ett år sedan.
Jo, det gick kanske att likna lite vid tölt, men var mest en väldig travtakt med sänkt rygg, hög nacke och sprattlande framknän. I februari-mars upplevde vi de första “men jessus – det där var verkligen tölt“-sträckorna (då ca 20 m) och den här helgen, ganska jämt ett år senare, så töltade ekipaget! Både längs fyrkantsspåret, lite över ett halvt varv, och på den stora ändvolten – två varv! Och det var riktig tölt, avspänd, med flyt. På ryttarens kommande och utan att hon behövde joba arslet av sig i varje steg.
Hur de kommit dit? Skrölt, massor med skrölt, samt flytta lära sig kontrollera bakben och bogar. Och att länga halsen så fort ryttaren ber om det.
Som “svarta hingsten”, som var enorm och snygg, men outbildad. Han krullade ihop sig bakom hand, gick från kontakten och gick inte fram. Första tillfället gick nästan bara ut på att få honom att svara på framåtdrivande hjälper. Ryttaren fick gör mååånga repetitioner av “hus i helvete” och glatt ropa “duuuktig ponny!” när pålle svarade (till stor munterhet och glädje för alla som tittade på).
Idag mullrar han fram med stora rörelser och är alert och framåt. Vi jobbar nu med att han skall vinkla sig bättre i baken och öka trycket (utan att nödvändigtvis öka farten). Bitvis är han sanslöst flott och vacker – en riktig drömhäst!
Som “lilla hoppetossan”, som vill göra allting så fort så fort. Matte hakade gärna på och red fort. Men att tölta fort, eller ens långsamt gick bara inte för det mesta. För hopetossans framben är olyckligtvis kortare än hennes bakben. Och när hon då bara rusar i väg i ett högfrekvent trummande med benen föll hon bara på bogen, tappade både balans och rygg och travtaktande rollade hon fram.
Hennes matte har fått många sitstillrättavisningar och jobbat mycket ambitiöst med sig själv. Och hoppetossan har också fått jobba mycket med sig själv, att kunna ta ett steg i taget och gå långsamt.
Idag jobbar vi med tölten på ett helt annat plan! För hon töltar! Riktigt fint -och det blir bara bättre!
Och några till liknande historier.
Även de nya bekantskaperna var trevliga! Bl.a. ett halvblod – Accent – var med. Roligt med ryttare som vidgar sina vyer och är med trots att jag är islandshästinstruktör (vilket jag är noga med att påpeka för “icke-islandsekipage”) – men häst är häst och Accent och hans matte var en trevlig bekantskap och det kändes som om vi hittade intressanta saker att jobba med även på honom!
Dessutom har Accents matte gått och köpt en av unghästarna på gården så även lillan (3,5 år gamla Svás) fick vara med på två mini-pass.
Ytterligare en 3-åring fick vara med. Han fick på söndag ha sin matte på ryggen för första gången – så kul att få vara med!
(bilden snodd från mattes instagram, @ewalinn heter hon där)

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Här ett annat trevligt ekipage: Kiljan och matte Frida -jättetrevliga och duktiga!
Det här är i början av passet då Frida bara får kontrollera att hon kan be Kiljan sträcka överlinjen “hur mycket som helst”. Inget han går i länge, utan bara en check.

Väl hemma i Stockholm hade jag en lugn måndag, min kropp berättade att den behövde det.
Det regnade hela förmiddagen så jag låg inne och läste, passade på att fixa ärenden i Haninge C och äta lunch där.
På eftermiddagen fick Brandi ett ridpass på volten, där vi kanske behöver uppehålla oss något oftare för att få lite mera lydnad och mjukhet i sidorna.
Exakt och jag tog en sväng ut och avslutade med några intervaller i “mjölksyregalopp” och en låång avskrittning hem till dusch och stretchning.
Idag skulle egentligen Brandi skos, men min stackars hovslagare har varit magsjuk, så vi sköt på det till torsdag.
Både Brandi och Exakt fick jobba med att jogga i repgrimma, samt lite lösa.

Villig eller lat?

Wednesday, September 15th, 2010

Innan jag går in på ämnet för inlägget måste jag ge er dagens bild (det är alltså dagens bild här på bloggens startsida):

IMG_1736.jpg
Nykur från Bergdal någon dag gammal. Foto: Erica Osterman

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Susan skrev såhär i sin kommentar:
“Jag skulle gärna vilja höra dina synpunkter på skillnader mellan hästar med låg, medel och hög vilja? Vad tycker DU kännetecknar respektive “egenhet”? Vilka är dina erfarenheter av respektive och hur har du jobbat med dem? Har någon ändrat sig från ex låg till hög, medel till hög eller kanske tvärtom? Nu räknar jag inte yngre hästar under inridning utan mer “färdiga” som har det med sig hela vägen.”

Puh! Vilket ämne!
Intressant, men nu sätter ni mig i tankearbete här. Jag har nog inte formulerat det öppet förr. Gör ett försök.

Vi börjar med att klassa in vilja/framåtbjudning.

låg vilja/lat: hästar som alltid behöver drivas på. Ibland även hemåt.
Här måste vi skilja på lata och arbetsskygga individer. De finns de som gärna går fram, men inte vill ta i utan vill springa i snabb grisepass på bogen och de som inte vill springa alls.
De hästar som inte vill springa alls har generellt ont, stela eller har blivit knäckta psykiskt eller fysiskt.

medelvillig: hästar som går fram snällt i alla riktningar. Kanske lite tveksammare bortåt än hemåt. Men man får be dom lite extra att ta i om de skall sätta under sig.

villig: hästar som alltid vill gå fram! I alla lägen. Bortåt, hemåt, på volten, på banan – alltid! Även här finns ju en skala. Villig, väldigt villlig eller hypervillig (eller “det brinner fan i skallen jämt”!).

Jag upplever att man bör ha provat och ridit rätt många hästar innan man kan kategorisera hästars vilja.
Det är inte helt sällan som hästägare beskriver sin häst som “h*n har en jäkla vilja/ är jättevillig” och jag upplever en vilja lite över medel. Eller “H*n är rätt lat/seg/ovillig” och då man sitter upp och en gång säger till hästen med spöet/skänkeln/ ibland bara rösten så är hästen inte ett dugg lat.

En villig häst kan dessutom ofta bli rätt tung att rida fram då man kommer åt den och den verkligen börjar jobba med bakbenen och den inte längre bara springer.
En hypervillig häst blir aldrig tung att driva, men kan vara tung att rida på andra sätt.

Generellt tycker jag att ju villigare hästen är desto viktigare blir lydnaden.
Missförstå mig rätt: lydnaden är viktig på alla hästar, men en mindre villig häst kommer undan med lite mindre lydnad än en hypervillig.

Freyr som jag ägde 1996-2004 var en mycket villig häst. På gränsen till hypervillig. Framåt! Alltid – åt alla håll. Upplevde aldrig ett steg lathet eller ovilja i honom under alla år.
Som allra bäst var han under den sista sommaren jag hade honom helt själv (sista halvåret jag ägde honom var han på foder och sedan såldes han). Då tävlade vi ingenting alls och det vi jobbade mest med var lydnaden.
Att kunna trava lååångsamt på ovalen (han var såpass vig att det gick att rida honom på en volt i trav på ovalbanan på Fors. Och det fick han göra varje gång han ökade mer än han skulle).
Fyra steg tölt, fem steg skritt. Tre språng galopp – halt – ryggning. Varje halvhalt skulle gå igenom.
Det blev en enorm skillnad i den dagliga ridningen med det här fokuset.
(Jag skulle köpa tillbaka Freyr i ett hjärtslag om jag fick! Vad jag skulle göra med en 19-årig valack vet jag inte, men det skulle lösa sig! men hade jag inte sålt Freyr hade jag inte haft Tindra).

Hur jobbar jag med de olika typerna av hästar?
Innan jag börjar ridjobbet på en häst jag inte känner kollar jag alltid att ABC funkar. Att hästen går fram för skänkeln, svänger för vändande hjälper och stannar för förhållande hjälper. Samt om den sidför sig för skänkeln.
Det är rätt jobbigt att ha kommit ut i skogen och märka att “den här hästen kan inte svänga” (Jo, det har hänt…).

På en lat/ovillig häst börjar jag ofta med en övning som jag kallar “hus i helvete” (många av mina Fors-elever känner igen den här):
Bör jobbas med på inhängnat område/i ridhus.
Tänk er att drivningen är en skala från 1-10. En 1:a är när man nästan bara tänker skänkel och släpper fram hästen med sätet och en 10 är när man sparkar och använder spöet hårt samt smackar/hojtar högljutt.

Jag börjar med att be hästen gå fram med en 1-2 på skalan. Om inget alls händer kan jag uppmärksamma hästen med en lite smackning och en 2:a till.
Händer det fortfarande ingenting eller att hästen tveksamt tar nått steg framåt så går jag direkt upp till en 7-8:a på skalan (“gör hus i helvete”). Rejäl skänkel och eventuellt ett spörapp! De flesta hästar skuttar iväg i trav/tölt/galopp då.
Då är det jätteviktigt att inte bromsa på minsta vis! Var beredd på reaktionen och ha ett mantag!
Man får absolut inte ta i tyglarna när hästen går fram! Oavsett tempo! Låt hästen springa ca 20-30 m och beröm. Sakta sedan lugnt av till skritt, beröm och gör halt.
Gör om övningen. De allra flesta hästar reagerar betydligt bättre för små hjälper efter bara 1-3 upprepningar! Målet är att hästen piggt och raskt går fram i en aktiv skritt för en 1-2:a på skalan.
Samma övning kan naturligtvis göras med att bromsa.
En 1:a på skalan är då att man genom att suga in naveln till ryggraden och spänna rumpan (och därmed vinkla sitt bäcken) kan göra halt och en 10:a är när man med höjd hand rycker i tyglarna och sitter emot allt man kan och verkligen säger till (bör inte behöva användas någonsin, men hey IRL har väl vi alla någon gång tvingats ta i så, tyvärr?).

En ovillig häst behöver ofta ridas kortare, intensivare pass och inte harvas länge i skritt med. Självklar värmas upp, men kanske hellre genom att man promenerar bredvid eller jobbar hästen från marken för tygeln. Låt det hända mycket under ridpasset, gör mycket övergångar och få ridturen lite intressant. Gör något hästen inte förväntar sig och kräv uppmärksamhet och ge hästen rikligt med beröm och korta mikropauser (10-30 sek. på lång tygel) emellanåt.
På en riktigt lat häst är det viktigt att aldrig bestraffa den för att den går fram! Även om det skulle råka bli i fel gångart. Beröm, ta ner och fundera på varför det blev fel. Gör om.
En annan sak som förstör viljan hos en redan flegmatiskt lagd häst är att tjata på den.
Var noga med att inte sitta och tjata på hästen med skänkeln när den redan går fram! Varje gång hästen svarar korrekt på framåtdrivning måste den få feedback, alltså få vet att den gjort rätt! Bort med trycket, om de så gäller bara tre steg innan du måste driva igen. Tålamod och upprepning.
Driv hellre på med spöet en eller två gånger rejält än att småsparka med skänkeln 100 gånger (och oftast utan resultat)!

Ledarskapet är en annan sak som alltid tål att jobbas på.
Har många gånger upplevt att ägaren säger att “ledarskapet funkar utmärkt från marken, det är bara från ryggen det inte funkar” och sedan när man från marken (t.ex. i repgrimma) sätter lite press på hästen och ber den verkligen flytta sig för tryck och “utmanar” ledarskapet lite så funkar det inte alls som ägaren trott eller föreställt sig.

Och jätteviktigt med ovilliga hästar: Varför går hästen inte fram? Förstår den hjälperna? Är den osäker? Rädd? Har den något i bagaget som vi kanske inte vet om?
Kolla så de inte har ont!
Och BE OM HJÄLP!

För att inte lusa ner internet med text på en och samma kväll så låter jag detta räcka för idag och återkommer till de andra kategorierna av vilja!
Hoppas ni tyckte det var i alla fall lite läsvärt!

För att hästar ger allt. Eller hur?