Det är ledig helg och nu skall maken och jag vara kulturella!
Så vi åker in till staden och mot Dramaten!
Men först en god lunch på stan!
Det är ledig helg och nu skall maken och jag vara kulturella!
Så vi åker in till staden och mot Dramaten!
Men först en god lunch på stan!
I tisdags packade Britta och jag in Vísir, som nu är helt igång igen, och Tindra i transporten och åkte till Skebokvarn. Till Ragnhild Bramer Wahllöfs gård där vi red kurs för Atli Guðmundsson i två dagar.
Ett ridpass på tisdag em och två pass på onsdag. Vilken otrolig lyx att kunna åka iväg så här mitt i veckan och bara ha så kul med vänner!
En väldig helgkänsla!
Tindra fick alltså följa med mig, då lilla vit återhämtar sig och Tindra då är den häst jag har och även en häst jag alltid kan lära mig mera på.
På tisdag eftermiddag kändes hon avtrubbad och ointresserad av att jobba.
För nytillkomna läsare av denna blogg går det att kika in här för att läsa lite om Tindra! Eller skriva in “Tindra” i sökrutan i högermenyn här och kolla in äldre inlägg.
Tindra är ju min darling och älskling, men också en lite knepig häst att rida bra. Hon är rätt lat, och känner hon sig “bromsad” i ridningen, eller att ryttaren tjatar på henne (skänklar och så) så stänger hon av och går inte fram. Hon går inte heller fram så bra med folk hon inte känner.
Hon är väldigt trygg att rida och helt underbar att handhästa med. Så hon är den jag använder för att handhästa, lånar ut om någon behöver en trygg häst att sitta på, har medryttare (bästa Erica!) på och inte rider alltför mycket själv.
Borde ägna mera tid åt henne. Jag vet! Mitt dåliga samvete!
Allt finns där – hon kan allt, men det kändes som om det var under ett täcke av “vill inte”. Vilket ju blir lite frustrerande
Vi fick jobba mest med nästa lös tygel och fram och stopp. Viktigt förmig att tänka på var att ta henne framåt med vikten. Skänkeln och tygeln är sekundära! Vill jag att hon skall gå igång får jag snabbt luta mig framåt och säga “spring!” . Gick ok i slutet av passet.
Tisdag kväll bestod av en helt fabulöst god middag, bastu och mycket prat och skratt!
På onsdag kändes Tindra piggare och gladare redan när jag satt upp. Valde att rida på Micklemtränset med rakt bett, som hon trivs bäst på. Fram, stopp, böja snabbt och ta henne med mig utåt med vikten (det fick jag jobba med för Hinni också) och locka fram formen med böjning. “Bromsa aldrig med två tyglar!” var devisen. Bra sagt!
“Nu skall vi se om vi kan samla skritten lite före tölten” sade Atli och såg inte helt ut att tro själv på det. Men se där bedrog han sig – för det är nått T och jag är bra på! Hon har lätt för samling och tycker det är kul att “showa lite” med det.
Så vacker sänkte hon sig bak och trampade med avspänd hals.
“Oj – titta det kunde hon!” sa Atli.
Såhär (fast det här är för många år sen) och hon har en bättre form nu.
Så fick vi samla, trampa (emellanåt gick Atli bakom och duttade lite med spöet) och rida fram i tölt när hon började be om att springa. Ett varv i tölt med lång hals och mycket energi och sedan ner i skritt och lång tygel.
Emellan lite trav med lååång hals.
Fick vara noga med att böja och aldrig bromsa med två tyglar. “Fram! Böj, locka fram formen!” var instruktionerna.
Sista passet avslutade vi med att ta av tränset och rida på bara halsringen. Fick styra, böja och stanna och rygga. Roliga T! Då var hon riktigt glad!
En enda bild har jag från Atlikursen och det är inte på någon av oss utan en instagram-bild (om ni vill följa mig där så heter jag malinsch79):
Annie och Eyvör, fantastiskt fint ekipage!
Glada och lite trötta åkte vi hem igen (2 timmar).
Ut med pållar i hagen vi 18-tiden på eftermiddagen och 07.30 nästa morgon (torsdag) lastade vi in Vísir igen och körde 2 timmar igen. Till den här stället:
Dags att kolla upp Vísirs öga igen.
Esme kollade, log och förklarade att det här ser mycket bättre ut! Hon skrapade lite sårskorpa och lyste ögat lite och sade att ni får välja: Antingen ses vi inte alls igen eller så kommer ni in på en sista koll om en månad.
Självklart bokade vi in ett sista återbesök om en månad för att vara på den säkra sidan! Men åh vad skönt att få en näst-in-till friskförklaring på ögat!
Idag har Monica, Texas och jag jobbat med tömkörning (med gott resultat) och hållit ett gäng lektioner på Eknäs gård, bredvid Häringe.
Och den här helgen som startar nu är jag LEDIG!
Då skall jag rida min unghäst!
Lisa kommenterade förra inlägget:
Hej!
Verkligen jättesöt häst o m väldigt vänliga ögon:)
Jag har noterat de tränsen du använder, är det Rambo Micklem? Är de så bra som de “säger” ? Vilken storlek använder du till islandshäst?
Jätterolig blogg att följa:) /Lisa
Hej, tack och ja den här pållen är ju så rar!
Ja det är ett Rambo Micklem Multbridle!
Jag har använt det här på ett rätt stort antal hästar. Mest islandshästar, men även på quarter, welsh cob, appaloosa och halvblod.
Jag har inte träffat någon häst som gått sämre på Micklemtränset än på ett vanligt. På några hästar (till exempel Váli) gör det världens skillnad. De slappnar av bättre, huvudruskningar försvinner eller reduceras kraftigt, de söker bättre fram mot bettet.
På en del häst för det lite skillnad (mot det bättre) och på några gör det ingen skillnad alls.
Tränset ser ju lite annorlunda ut, men man väjer sig vid det och tycker man det ser klumpigt ut så finns det en modell som heter “competition” som har lite smalare remmar och inte har kapsonringen på nosen.
Så här ser competition-modellen ut (jag och Váli).
Så ja, jag tycker definitivt att Micklemtränset är “så bra som alla säger”!
Jag använder det på nästan alla hästarna och rider in alla unghästar på det!
Tack för komplimangen om bloggen! 🙂
Sofie skrev såhär:
Vilken fining, och vilken vänlig blick! Divaravkomma?? Hur har han varit genom uppväxt och inridning? Har du stött på några fler Divaravkommor?
Tack! Brandi är mitt hjärtegull!
Brandi är efter Ómi från Stav – alltså halvbror med Divar.
Eller ja, han är faktiskt lite mera än halvbror. För Divars mor Diva och Brandis mor Tindra är dessutom halvsyskon (båda efter Mökkur). Så ganska mycket släkt är de! *lite stolt*Skriv in “Brandi” i sökrutan i högermenyn så kommer ni hitta massor av inlägg om Brandi från födseln, genom uppväxten till inridningen! (eller klicka på länkarna…)
Brandi har hela tiden varit väldigt lätt. Inga komplikationer eller konstigheter. Han har lite åsikter och humör (han är ju sin mors son…) men är aldrig svårövertalad.
Tyvärr känner jag inte några Divaravkommor. Skulle gärna betäcka med Divar, men mitt sto är ju e: Mökkur, och jag vill inte helt linjeavla så mycket.
Brandi (t.v.), jag och Tindra (Brandis mamma)
Lilla raring. Inte lilla – stora, rent fysiskt. Lite större än mamma sin (som är mätt på visning till 142 cm). Lite grövre också.
Lilla – i huvudet.
Efter vattenbandsträningen fick han bara gå lösdriften 2 dagar då han är ung och blev märkbart trött av träningen på Karlslund. Igår efter tävlingen red jag honom på volten, något jag inte gjort på länge. Jag har valt att i ridning rida ut på vägar och i skogen då Brandi har långa bakben och rätt dålig balans med dom för tillfället. Då har det känts bättre att låta honom hitta sin egen balans ute i skogen och på vägar.
Nu provade jag att rida på ridbanan lite och kände mig för.
Det vi absolut mest tränar just nu är att stå stilla i halt (inte börja erbjuda framdelsvändningar och ryggning utan bara stå och invänta hjälper på vad som skall hända härnäst) och att bromsa och gå fram på små och direkt hjälper.
Brani har lite “långsamt nervsystem” och från det att hjälpen kommer (t.ex. drivning med skänkeln) så tar det någon sekund innan signalen når benen.
Det kan kännas väldigt tydligt då han kan rycka till då jag trycker med skänkeln, och sedan tar det 1-2 sek och sen hoppar han fram med bakbenen. Ser väldigt roligt ut och känns likaledes.
Så här kan det till exempel se ut *hahaha*
Annars kändes det rätt tydligt att de där långa bakbenen är svåra. Som sagt blir det mest tralopp och lite tölt. Skritten funkar dock riktigt fint. Och galoppen!
Erica var med, eller snarare stannat kvar, och fotade lite.
Alltid kul att se och framför allt är det kul att ha när hästen är vuxen och mera “färdig”!
Så här är lite bilder från igår!
Klicka på dom så blir de lite större.
Ja och såhär ser det ut en del. Ni förstår vad jag menar med lite varierade gångarter:
Lite mera bilder (och några av dessa) dyker väl upp på facebook i Brandis album!
Men kolla bara först hur himla söt han är:
Söndag kväll och jag har landat i soffan.
Helgen har avlöpt fint!
Lördag var det kurs hemma på Skogsäng med ambitiösa och glada elever, de flesta stående på Skogsäng och så en utifrån denna gång. Oftast har kurserna hemma fyllts upp av de som står på Skogsäng, men då och då när det blir platser över bjuder jag in elever utifrån. Den här gången var kuren inte tvärfull, men jag valde att inte bjuda in flera utifrån då det är skönt att sluta lite tidigare en dag och hinna träffa och umgås lite med maken.
Maken förresten! Har skall ha stoor “cred” och mycket kärlek för att han bytte till vintersulor på både Tigern och transporten igår medan jag jobbade och dessutom fraktade skräp till återvinningen i Jordbro. Tack älskade!
Idag har jag dömt MöRS Höstlätta på Fors, vilket var, vad jag vet just nu den sista tävlingen för i höst att döma.
Erica tävlade Tindra i V5 och T7 och kom till en B-final i V5, där Erica red in meden annan bestämdhet och red upp sig några placeringar (och lite poäng) och slutade på en 7:de plats (2:a i b-finalen alltså)! Duktiga de!
En annan elev som jag är stolt över är Carro med sin underbara Kelda! De utvecklas stadigt och Kelda rör sig smidigt och vackert med en underbar hållning och vackra rörelser!
Det var med glädje jag fick dela ut Feather Price till Carro för mjuk och fin ridning! Grattis tjejen!
Bettina, ställde en fråga i kommentarsfältet om vibrationsgolvet som hästarna får stå på efter vattenbandsträningen på Karlslundsgård.
Jo, det är alltså en box med ett vibrerande golv som ger en massageeffekt.
30 min på golvet skall, enligt dom, ge ungefär samma effekt på blodgenomströmningen i musklerna som ca 60 min massage.
Jag stod ju med Brandi på golvet i 30 min och det var skönt! Kände mig mjuk och “lösgjord” efteråt.
Jag har hört en del som “knorrar” lite om Karlslundsgårds koncept och anser att “det är ju så många hästar som de hittar hältor på”. Vet ni vad? Jag tycker inte alls det är konstigt. Jag tror väldigt många hästar går runt och faktiskt inte är helt och 100% fräscha. Sedan det kanske inte är något som stör hästen jättemycket i dagsläget.
Med Váli fick vi utlåtandet att vi kunde ridit vidare i kanske 3 år på honom innan det faktiskt blev problem. Som hade tagit riktig tid att bli av med, om det inte utvecklats till pålagningar.
En kommentar jag hört är att det nog inte är något för överrörliga femgångare. Varför inte? De behöver väl verkligen få sina rörelser isolerade och kontrollerade. Vattenband i skritt tror jag verkligen inte kan vara skadligt för någon häst. Dels är det ju ingen belastning på hästen i form av ryttare eller utrustning.
På Island vadar ju hästarna och även simmar över vattendrag och längs stränder.
Jag tror snarare att många inte vill veta om hästen har en liten hälta problem, som inte syns i vanligt markarbete eller ridning. Inte så att man inte skulle vilja sin hästs bästa, absolut inte. Men A-C berättade också att det inte var helt ovanligt att hästägare blev arga på henne.
Det blev vi inte – vi såg ju tydligt att Váli visade hälta, vilket inte Brandi gjorde.
Alla är saliga i sin tro – och jag i min.