Idag skulle Sól och Sága skos.
Så blev det ju då inte.
Morgonfodrade åt Mona och släppte ut hästarna och fixade med lite mockning och sånt. Precis när jag skulle ner till lösdriften och hämta in småtjejerna ringer Hartangnás ägarinna Mona och säger att hon inte hittar Sól.
Jag tar grimmorna och går ner för att leta.
Efter en längre rundvandring i hagen hittar jag lillan (Sól).
Hagen är en stor (jättestor) skogshage och så är det uppöppnat så de även kan gå på en äng. Precis i kanten av ängen står Sól. Hon gnäggar lyckligt när hon ser och hör mig. Hon står upp med vänster framben böjt. Hon är blöt, kall och skakar. Och stödjer inte på vänster framben.
Jag kommer fram till henne, sätter på henne grimman och känner igenom benet. Ingen värme, ingen svullnad, inga sår.
Men helt klart har hon ont. I snön syns det att hon legat ner, men nu står hon.
Hur länge har hon stått/legat här? Varför är hon helt ensam här? Inga andra hästspår heller.
Har hon förvirrat sig ut på ängen i mörkret och halkat omkull då hon försökt hitta ingången till hagen igen?
Jag prövar leda henne några steg och hon hoppar verkligen på tre ben.
Ringer Hjärta-Mona och förklarar situationen. Hon kommer raskt och vi ringer Mona och Jill som är i stallet och förklarar var vi är. De kommer rask med täcken och bil.
Jag ringer veterinären för akutråd och sedan kliniken. Får instruktioner att linda benet med tidningar (om det är en spricka) och komma dit med henne.
Tack och lov att vi bor så nära ATG Södertörn (ca 1 km).
Jill och jag hämtar transporten, medan Mona och Mona långsamt får med Sól till bortre grinden (ca 40 m, tur att hon var hyfsat nära en grind). Vi lindar benet hårt med tidningar och baxar henne till transporten.
Sól är helt klart chockad, trött, kall och har ont. Men hon nästan kastar sig in i transporten, som om hon förstod att det var hjälp.
Kör oändligt långsamt och försiktigt till kliniken och steg för steg hoppar vi in.
Veterinärerna och tar direkt hand om henne och efter en snabbundersökning får hon lite smärtstillande och vi tar oss till röntgenrummet.
Veterinären Elisabeth tycker hon är liiiite lite svullen över armbågen och eventuellt lite ömmare där. Men det är mycket svårt att säga, då hon inte visar nästan något alls i känsloväg.
Röntgen bogled, armbåge, överamsben och framknä. Inga sprickor, inga frakturer.
Mellan röntgen blir Sòl oroligare och börjar krafsa med det skadade benet. Hon har inga problem att röra det hit och dit och överallt – hon vägrar dock att sätta ner det.
Hon börjar nu vara mycket trött och chocken börjar släppa. Hon är blöt av smält snö och svett.
Hon får gå in i en box, får ett stödbandage på det andra frambenet. Efter nogrannt skrapande med det skadade frambenet och nosande i spånet lägger hon sig ner.
Hon rullar inte utan bara ligger där helt utmattad.
De klämmer genom hoven medan hon ligger, men hon rör inte en min. Hoven och benet är kallt och inte svullet.
Vi bjuder henne vatten, men hon vill inte ha.
Och där är vi nu. Hon är kvar på kliniken och de har inte hittat något. Vi fick åka hem då hon måste få vila innan vidare undersökning.
Nu ringde de från kliniken precis medan jag skrev. De vet fortfarande inte varför hon har så ont. Hon äter och dricker, har normal temp och ligger helst för att hon blir så trött i det andra frambenet.
Då det är varmt inne på kliniken har hon fått flytta ut i det andra, svalare stallet och jag skall åka dit med ett täcke till henne.
Hon får stanna kvar över natten. Det kan vara en liten spricka, som inte synts på röntgen då den var ny, det kan också vara så att hon halkat omkull och slagit i benet så en nerv har “domnat av” av smällen och då kan det ta ett tag innan den återhämtar sig.
Men time will tell.
Min vackra Sól som föl (foto: Jill eller Triss)
Herregud – tar det aldrig slut???
Varför skadar sig mina unghästar jämt? Och vad är det för fel på årgång 05?
Keilir, avslitna sträcksenor vid 1,5 års ålder (fastnade i staket)
Sága, dubbla hovbensfrakturer vid 10 månaders ålder (läkte helt)
Sól, fastnade med huvudet i en höhäck för ett år sedan och nu det här.
Alla tre födda på samma gård 2005.
När jag kom tillbaka från kliniken red jag ut på Gná och hon var så himla fin och duktigt! Vad skönt det i alla fal!
Nu skall jag försöka uppbringa energi för att orka med ridskolan ikväll.
Jag är nog lite chockad jag med.
