Först och främst vill jag tacka er alla som kommenterat här, på Facebook, per sms, mail och telefon.
Ni är helt underbara och jag är rörd över ert stöd. Det värmer!
Endel av er har, tyvärr, varit i min situation och vet hur det är. Ni som inte har det: jag önskar verkligen att i aldrig skall behöva vara med om det!
Gårdagen:
Morgonen började med att Mona berättade att Hjartangná också var inne på ATG. De hade hittat henne i hagen på morgonen. Hon kunde inte stödja på ena bakbenet.
Tankarna virvlade. Vad händer? Är det någon som skadar våra hästar? Som vill dom illa?
Men de har gåt runt hagen och kollat och hittar inga människospår eller spår på annat än de vanliga.
“Hjärta” svarade dock på smärtlindring och står på boxvila en vecka och sedan återbesök. Hoppas verkligen att det går bra med henne.
Jag tror dock att det är två av vandra oberoende olyckor.
Jag skrittade på väg tillbaka till stallet med Gná efter ridningen igår då veterinären från ATG ringde.
De hade röntgat Sól igen och även gjort ett ultraljud på bog och ben. Men de hittade fortfarande ingenting som skulle förklara att hon hade så ont och inte ville sätta ner benet.
Under röntgen hade hon fallit ihop.
De hittade dock en fraktur ovanför vänster öga på henne.
Veterinären sade de ord man som hästägare fruktar mest: “Det finns inget mera vi kan göra. Det är dags att ta bort henne”.
Det kändes som hjärtat stannade.
Inte igen!
Tog mig tillbaka till stallet. Ringde Jill och Pelle.
Skötte om och släppte ut Gná.
Så åkte vi till ATG.
Sól låg, inne i en box intill röntgenrummet, helt utslagen på sida. Hon var genomsvettig och andades flåsigt och tungt.
Gick in och satte mig vid hennes huvud. Hon lade sig upp. Smekte henne över huvudet och pratade med henne.
Vererinären kom och berättade allt igen. Vi frågade och fick förklarat för oss.
Att hon hade ont var det ingen tvekan om.
Jag har aldrig sett en häst ha så ont. Det var outhärdligt att se på.
Hon hade fått stora doser smärtstillande men svarade inte på det.
Det fanns ingen livsvilja eller gnista kvar i blicken.
Beslutet fatades, tårarna rann.
Det tog ca 5 minuter för tre personer att få upp Sòl på benen. Väl uppe stod hon och skakade.
Vi ledde långsamt, långsamt ut henne på baksidan och med munnen full av kraftfoder fick hon injektionen och somnade bort.
Hem till stallet med en tom grimma och livskadepapper från Sveland.
Tårarna vill bara inte sluta rinna. Det gör så ont, samtidigt som jag känner mig helt tom.
Pelle kör hem mig och medan han åker och köper mat står jag i en varm dusch och stirrar rakt fram. Fryser djupt in i själen.
Adina och Emelie tar hand om mig i soffan hela kvällen och vi ser på film och äter godis.
Mona A. och Mona H. gick runt hela hagen och tittade efter spår. Endast en oskodd häst har gått längs staketet. Gått i cirklar, legat ner, gått vidare.
Det som troligast av allt har hänt är att hästarna sprungit, lekt. Sól har halkat och fallit så hon slagit i huvudet och förmodligen bogen mot sten (vi har berg i hagen) eller mot is.
Hon har dragit sig undan från flocken då hon har ont och har förmodligen varit yr också (hjärskakning) och haft mycket ont.
Idag har jag sprungit ut lite ilska och chock på gymmet och handlat. Ridskola ikväll.
Hoppas inte alltför många kommer och kramar för hårt. Det är gulligt, men jag gråter så mycket då och det är jobbigt när man är “på jobbet”.
Att fylla i pappren till Sveland gjorde ont, eftersom man måste skriva en egen berättelse om vad som hänt, men nu är det klart och jag har skickat dom.
Andas!
.