Jill ringde efter att ha kvällsfodrat och matat stona nere på lösdriften. Brandi och fullblod/frieser-korsningen Vanessa, 1 år var borta i mörkret.
Ligghallen är upplyst, men i övrigt är det svart där ute. Och lösdriften är stor.
Jill hade ropat, skramlat med fodret och snubblat runt i leran lite.
Inget brunt föl.
Så hon ringde om meddelade att “ponny lost”, men det är säkert ingen fara.
Satt och hade precis sjunkit ner i soffan.
Hade morgonfodrat, dömt Luciatävlingen hela dagen, tagit in hästarn, ätit god Kina-mat, duschat och iklädd morgonrock krupit upp i soffan.
Varm, ren och trött.
Funderade lite, vred på det.
Suckade.
Drog på mig kläderna och åkte till lösdriften med en ficklampa.
Och efter lite tittande runt så stod han ju där vid en höbal och åt med Vanessa och mamma Tindra.
Puh!
Efter det som hände med Sól är jag lite lätt nojig när en häst saknas.
Hade inte kunnat gå och lägga mig utan att se honom och veta att han mådde bra.
Liten och nykläckt i juni
Tags: Brandi, Nojig matte, Sól
Men det är väl klart!! Jag hade oxå åkt o letat! Jösses, miljoner saker kan ju hända en sån liten tottis i mörkret.
Skönt att han inte var så långt bort när du kom dit så du kunde åka hem igen och slappna av.