MalinS Blogg

Carina Högkvist som är utbildad till dipl. hästmassör gjorde följande fördjupnings-arbete när hon gick kursen ”Hästens rörelseapparat” vid SLU 2003.

De senaste åren har en stundtals ganska ivrig debatt pågått angående den form – sättet att rida hästen ”på tygeln” – som dagens dressyrhästar rids i jämfört med den form hästarna reds i för cirka 30 år sedan.

Men det är kanske inte så lätt alla gånger att hänga med i vad debatten egentligen handlar om; det krävs en hel del kunskap om hästens anatomi och biomekanik för att förstå hur skillnaden i olika sätt att rida påverkar hästen.

Här följer en jämförelse av hästens sätt att belasta sig vid dressyr ridning ca 30 år tillbaka i tiden och nu, samt några teorier om detta.

Dressyrsporten har under de senaste 30 åren utvecklats mycket avseende sättet att gymnastisera och balansera hästen under ryttare. Dagens dressyrhästar är ofta underbart välgymnastiserade och lydiga, men om vi jämför Liselott Linsenhoff och Piaffs uppvisning under OS 1972 (guldmedalj) med dagens elitryttare ser vi att det skiljer en hel del beträffande hästens form och självbärighet.

70-talets elithästar reds med nosen framför lodplanet och med nacken som halsens högsta punkt. Dagens elithästar har ofta nosen bakom, eller ibland kraftigt bakom, lodplanet och med området ovanför den tredje halskotan som högsta punkt. Det är just detta som har givit upphov till dessa diskussioner.

Vi reder ut begreppen från början!

Liselott Linsenhoff/Piaff tog  guld i OS 1972.
Nosen är väl framme och nacken är halsens högsta punkt.
(Identisk teckning av ett foto)

Ett elitekipage år 2000. Observera att traven är fyrtaktig. Vänster bak har släppt marken medan höger fram fortfarande är kvar i marken. Nosen är bakom lodplanet och den tredje halskotan är halsens högsta punkt. (Identisk teckning av ett  foto)

En häst bär av naturen ca 60 % av sin vikt på framdelen och ca 40 % på bakdelen. När en ryttare sätter sig på hästen förorsakar man ytterligare obalans; För att undvika belastningsskador försöker vi genom dressyren återställa balansen hos hästen genom att hästen med hjälp av sina bakben, bäcken och rygg bildar en hävarm som lyfter upp framdelen och på så sätt kommer mer i jämvikt. Detta sker genom att hästen ”tippar in sitt bäcken” så att bakbenets leder vinklas, hästen s a s kommer mer under sig, samt att en sammanhängande muskelsträng bildas på ovansidan av hästen, från bakdelen via ryggen, halsen och till nacken. Här är också filémuskulaturen (iliopsoas) viktig, då den genom att dras ihop böjer lårleden och drar den nedre delen av bäckenet framåt.

Bild 1 en häst i viloställning,   Bild 2 tyngdpunkten förflyttas bakåt, pil 1 visar den sammanhängande muskelsträngen, pil 2 visar filén.

Den förklaring som följer är förkortad och förenklad men beskriver huvudprinciperna för den sammanhängande muskelsträng, hävarm, som lyfter framdelen. Bakbenets system med sträckare och böjare utelämnas här, samt även mindre viktiga muskler i övrigt. Muskelkedjan beskrivs från ryggen och framåt.

Den långa ryggmuskeln (longissimus dorsi) är en ryggsträckare; tvärt emot vad de flesta ryttare tror sträcker och sänker den ryggen. Det är alltså felaktigt att, som många ryttare uttrycker sig, säga att ”hästen jobbar inte med ryggen” när hästen rör sig med sänkt rygg och höjt huvud. Hästens ryggmuskel är då satt i ett rejält arbete – men på ett för hästen ofördelaktigt sätt.

Ryggen ska istället bilda en brygga från bakdelen över till framdelen och på så sätt lyfta upp framdelen. Här är filémusklerna mycket viktiga för att få hästen att trampa in sin bakdel under sig och förhindra att ryggen sänks (se även kommentaren om bukmusklerna längre fram).

Den långa ryggmuskeln sträcker sig från bäcken, korsben samt länd och bröstkotor till de tre-sju sista halskotorna. Det gör att den långa ryggmuskeln även påverkar den bakre delen av halsen, bl a ger resning när hästen går korrekt på tygeln.

Till vänster ser vi den långa ryggmuskeln och filén avslappnade, till höger ser vi långa ryggmuskeln och filén i arbete.

Hästen ska alltså inte arbetas lång och låg, men för att få cirkulation, avslappning och stretching i långa ryggmuskeln, samt för att undvika statiskt arbete, är det utmärkt att växla samling med att rida hästen lång och låg – att t ex samla hästen tio minuter, rida den lång och låg två minuter, samla tio minuter o s v. Tiden är beroende på hästen kondition och muskelstatus.

Ofta hör man ryttare säga ”nu arbetar hästen med ryggen” när hästen rids lång och låg. Det är fel. I lång och låg form arbetar inte ryggen – den slappnar av och, om hästen suger ordentligt framåt/nedåt, stretchas ryggen.

Splenius och semispinalis capitis avslappnade
(satta ur arbete). Den tredje halskotan är högsta

punkt, nosen är bakom lodplanet.

Nästa viktiga muskel i kedjan är splenius. En kraftig muskel som sträcker sig från de tre-fem bröstkotorna till nacken och första halskotan. Splenius höjer huvudet och halsen. Långa ryggmuskeln i arbete men splenius avslappnad, d v s ett brott på muskelkedjan vid splenius, gör att hästen hamnar med tredje halskotan, inte nacken, som högsta punkt- ”nacken faller”. Eftersom splenius även påverkar huvudet kommer också nosen att falla bakom lodplanet när splenius sätts ur arbete. Även muskeln semispinalis capitis har en liknande funktion.
Det är i denna form som många av dagens dressyhästar rids. Detta medför att hästen inte arbetar på skonsammast möjliga sätt, utan belastar sin framdel i onödan genom att muskelsträngen från bakdelen bryts och onödigt mycket av  huvudets och halsens vikt hamnar på framdelen.

brachiocephalicus

En muskel som inte ingår i denna kedja men ändå måste nämnas är brachiocephalicus. Den sträcker sig från nacken ner till överarmsbenet. Den har flera funktioner, bl a att dra amåt. Den kan också böja halsen  och sträcka hästens nos framåt. När hästen hamnar med den tredje halskotan som högsta punkt och nosen bakom lodplanet kan den inte använda den här muskeln på bästa sätt. Detta kan ibland tydligt ses i piaff, där hästar som rids med låg nacke och nosen bakåt ofta har sämre lyft i sina framben än de som rids med högre nacke och nosen längre fram. Hästen försvarar sig då ibland också med att trampa in sina framben under kroppen, vilket gör att kroppsvikten inte flyttas bakåt.

Bild till vänster Piaff, Knäet (carpus) lyfts inte tillräckligt, frambenen trampas in under kroppen.
Jmf med bild till Piaff bild till höger, här är det högre knälyft men endast bakbenen trampar in under kroppen.

Hästens raka bukmuskel.

Även bukmusklerna är av stor betydelse. Yttre och inre sneda bukmusklerna fixerar ryggkotpelaren och för i viss mån den nedre delen av bäckenet framåt, men framför allt den raka bukmuskeln som hjälper hästen att trampa under sig genom att böja mellan korsben och länd, ländrygg, bröstrygg samt ge stadga åt bålen. Bukmusklerna håller också emot så att hästen inte drar ihop ryggen till att sänkas. De ger även stadga när hästen rör sig i trav och galopp genom att förhindra alltför stor rörelse av ryggen i vertikalled.

Gemensamt för samtliga dessa synpunkter är att ju mer vältränad hästen är, desto större samling kan uppnås. En ung otränad häst kan inte krävas att gå i samma grad av samling som den äldre, mer tränade. Detta är något som vi måste komma ihåg när vi börjar träna våra hästar.

Varför har det blivit så här? Det finns nog ingen som rider sin häst i fel form med vett och vilja. Vi älskar våra hästar och vill dem det bästa, men kanske har vi blivit ”för duktiga” att rida – vi klarar av att träna upp våra hästar att göra svåra rörelser men har inte riktigt hängt med och fått de kunskaper om hästens anatomi som vi skulle behöva för att riktigt förstå ridningen.

Kanske bör andelen anatomi och biomekanik i utbildningen av tränare och domare utökas för att dessa ska kunna ge sina ryttare ett större biomekaniskt perspektiv på hästens förutsättningar för arbete. Om man inte har de kunskaperna ifrågasätter man heller inte utvecklingen; förmodligen är det brister i dessa kunskaper som gör att så många ryttare blandar ihop bärkraft med påskjut – vi tror att när vi har ett bra påskjut har vi också bra bärkraft, vilket inte alls  är samma sak.

Hur ska vi göra när vi rider då, för att allt ska bli rätt?
Några enkla universalknep finns inte, tyvärr, men några tips finns det där emot. Tänk på att stärka bukmusklerna hos hästen, de är till god hjälp för ryggen. Det gör man t ex genom att hoppa små studshinder, trava över cavaletti, pulsa i snö och klättra. Värm upp hästen mer i galopp istället för trav, det engagerar fler muskelgrupper. växla samling med att rida hästen lång och låg korta stunder för att få cirkulation och minska spänningar i ryggen. Och framför allt – ta hjälp av en kunnig tränare, lär dig så mycket du kan om hästens biomekanik och våga ifrågasätta varför du gör som du gör.

Text och Bilder: Carina Högkvist.

Fördjupningsarbetet är tidigare publicerat i tidningen Ridsport