När det var mulet igår morse när jag gick upp blev jag först alldeles ställd. Vad grått det är! Var är ljuset?
Det har varit soligt,klart och fint så länge nu att jag nästa glömt hur mulet väder ser ut (lustigt. Hur många mulna dagar har man inte varit med om i livet?).
Dock ordnade det upp sig och solen tittade fram efter frukost (Puh! Hur hade det annars gått?).
Började dagen med Brandi och tog in honom och så lekte vi lite i repgrimma på volten. följa, flytta bakben och bogar. Brandi är rätt trött på att stå och väldigt glad att stimuleras, det märks tydligt. När jag skulle be honom skritta runt mig resulterade det i pip och glada bocksprång och jag fick ta i ordentligt en gång och säga till att “lille vän, du skall inte bralla för mycket nu, med sydd panna, penicillin och nyvaccinerad”.
In, spruta penicillin och borsta av halva hästen medan han åt sin extramat.
Sedan tog Jill och jag och började handhästningen av Nykur med Tindras benägna hjälp. Gick finfint!
Passade på att rida Tindra lugnt på volten efter att Nykur gått in, så hon får lite “egentid” med matte och inte bara får vara barnvakt och gå med snorungarna (det är hon som kallar dom så!) bredvid.
Det verkade hon uppskatta och var väldigt arbetsvillig. Då hon också är nyvaccinerad höll vi oss till skritt, med två små övergångar till trav och tölt.
Stígur och Vísir fick jobba i repgrimma och göra övergångar, jogga fram och länga sig och flytta sig för tryck.
Åh vad skönt med en ridbana där man kan jobba på volter igen! Det är fortfarande snö/is i mitten, men inte värre än att det går att rida på (tidigare var det så djupt och hårt efter den växlade temperaturen, att det bara var knaggligt att rida på).
Jag har verkligen saknat att kunna jobba hästarna från marken. Det enda vi kunnat göra i vinter är löslongera, vilket iofs är ok,men det känns ändå som om man kommer åt att jobba hästen mera och bättre i tömkörning /repgrimma!
Att tömköra ut har inte heller varit aktuellt då alla vägar varit så hala att man är tryggare på hästryggen än på marken (de har ju brodd och jag har inte kommit dit än).
Váli och jag tog en sväng ut och lille vit, som under den gångna vecka varit ett under av samarbetsvilja och trevlighet, var idag en vettvilling.
Hu, nej, det gick verkligen inte bra. Speciellt hemåt var det ingen hemma. Tölt eller galopp gick, men allt annat, som att kunna skritta eller ens trava var bortblåst. Han spände sig, skuttade, och ville bara spriiinga.
Satt av och jobbade från marken en stund, gjorde miljoner halter och ryggningar och till slut fick vi lite trav hemåt och då nöjde jag mig där och skrittade hem, in på volten och gjorde några övergångar tölt-trav där inne. När det funkade tillfredsställande skrittade vi av och avslutade.
Idag skall vi fortsätta med tölt-trav (det är ju bra att kunna om man skall rida F2, med den förbannande övergången i)
På ridskolan gick det inte heller helt som planerat idag.
Första gruppen, en ungdomsgrupp, red ute (inte i ridhuset, där vi grott in oss hela vintern). Gruppen har verkligen utvecklats under vintern och har relativt god koll inne. De fördelar sig över banan självständigt, tar lugnt instruktioner och får de flesta hästarna att göra det de ber om.
Men så fort de kommer ut är det ingen ordning på gruppen. Hästarna segade och gick inte fram, eleverna red nästan på varandra och var inte uppmärksamma.
Vi jobbade med övningar för att få mera uppmärksamhet (av både hästar och elever) och jag stannade till slut dom och frågade om de själva också tyckte att det var rörigt ute, till skillnad från inne. De höll med, men kunde inte svara på varför de inte kunde koncentrera sig.
Vi skulle avsluta med att skritta och tölta lite ute på ovalbanan.
När vi töltade fick Nökkvi (som inte är någon piggelin direkt) lite bråttom. Fortfarande pratar vi rätt lugn grisepass, men det var snabbare än hans ryttare ville. Hon blev lite rädd och spänd och lutade sig framåt och gjorde det där misstagen som är jättevanligt: hon vinklade spöet bakåt-uppåt så det petade honom lite på korset i varje steg.
Nökkvi ökade, ryttaren spände sig, och kramade om med benen .
Jag ropade “Släpp spöet, kasta det i från dig!” men hon var för blockerad och rädd för att höra mig. Sen drog Nökkvi och Fengur hakade på.
Under mina 15 år på Fors har jag aldrig sett Nökkvi (ja knappt någon av hästarna) springa så. Nökkvis ryttare lämnade farkosten efter att halvt varv och Nökkvi fortsatte hejvillt i 3 varv till på ovalen (nu såg han dock inte rädd ut utan bara vårpigg). Fengurs ryttare gallskrek i falsett och Fengur saktade inte på den signalen och stannade först när han tappat ryttaren i en sväng.
Herrejösses vilken cirkus.
Tack och lov stannade de andra hästarna och ingen av de två tjejerna som trillade av skadade sig värre än blåmärken och lite chock.
Vi samlade hela gruppen inne på ridbanan (Nökkvi galopperade – det här är hästen som är svår att fatta galopp på annars för att han inte går fram- in på volten slog två rejäla bocksprång och stannade. Jag kollade utrustningen, men allt satt som det skulle och han reagerade ingenstans) och sedan pratade vi igenom vad som hänt, att hästar är flyktdjur, om att släppa spöet om det börjar få fort, och hur det kändes för alla.
Både tjejerna satt upp på andra hästar och kände att det var ok att sitta i sadeln.
Puh, vilken lektion. Kära tider.
Senare under kvällen hade jag både Fengur och Nökkvi med och de var hellugna och totalt som vanligt.
Hoppas tjejerna är av det tuffa hästfolksslaget och kommer tillbaka!
Nu är det dags att ta sig samman och åka till Tyresö och massera för att sedan bege sig till stallet och fortsätta sisyfosjobbet där (fast det är onekligen ett roligt sådant!).
Vísir länger halsen fint under arbetet igår!
