Helg igen alltså. Som vanligt ägnar jag söndagen åt att tänka “oj, vad fort veckan gått”.
Fredagen började med att Stígurs ägare, Erika, kom förbi på Skogsäng och provred sin häst. Det är rätt länge sedan sist och det var väldigt kul att se Stígur under en annan ryttare. Det gick jättebra och att se ryttare le när de rider sina hästar är alltid kul. Vi avslutade med att visa pass för ägaren på vägen. Vilket nog var den bästa passen han gått. Som sagt, Stígur blir starkare och bättre hela tiden!
Resten av dagen bestod av lektioner. Sits, sits, sits. Lugn händer, läng halsen, slappna av, andas och “aaaxeln” var frekvent förekommande ord hela eftermiddagen. Eleverna jobbar ambitiöst och bra och jag är glad.
Lördagen var tävlingsdag. Inte för mig dock.
Eller jo, lite. Jag dömde tävlingar på Stadsberga Västergård och Erica passade på att tävla Tindra. Det är sista chansen att tävla bruna damen nu på i alla fall 2 år. I år är det nämligen betäckningsdags igen för henne!
Grenarna på gårdagens tävling var V5, T7 och Trail.
Erica var anmäld till alla tre. I V5 kom de ut på en total strax under 5 och hamnade typ på 15:de plats, vilket är bra med ett startfält på ca 40 st. Otroligt många anmälningar(vilket är jättekul!)!
Det här var första gången de ordnades finaler till tävlingen (de har alltid tidigare “bara” haft uttagningar och prisutdelning) och en viss orutin från arrangörerna märktes. Men stämningen var bra och alla problem löstes snabbt på vägen. Om man inte själv lever i islandshästvärlden är det inte “bara att veta” alla regler som finns, vad som funkar och i vilken ordning det är bäst att göra saker.
Finalen i V5 var lagd direkt efter uttagningen och sedan var det dags för trail.
Banan var på 8 moment och genomtänkt. Två moment bringade större problem för de tävlande än väntat (för banbyggaren, som rider och tävlar inom western och är en van trail-banbyggare och -ryttare): en grind i metall och vattenmattan. Repgrind är något vi kan träna på hemma, men långt ifrån alla hästarna hade sett en metallgrind av de här slaget förr.
Vattenmattan var total överkurs, tyvärr. Det var av den typ man har under vattengravar på inomhustävlingar. Blå, vattefylld (max 10 cm djupt) och mycket skrämmande ansåg hästarna. Inte en enda av de startande (7 ekipage) fick hästen genom vattenmattan. Två hästar (Olga och Tindra) doppade en hov i mattnet, men ryggade raskt tillbaka med en min av “det är ju BLÖTT ju!”. Men för samtliga ekipage blev det 0 poäng på den punkten. Det drog också ut på tiden, då alla ekipage, så klart, fick samma tid påsig att försöka få hästen att gå på vattenmattan.
Hur som helst blev Erica och Tindra 3:a här, de andra momenten gick galant!
T7 var en snabb historia, trots många startande, då det är endast två moment. Tindra var laddad och på här, det syntes redan när de kom in i ridhuset. De slutade på 5,3 och en finalplats. Även här var finalen direkt efter uttagningen.
Nackdelen med det systemet är:
1) att en del av finaldeltagarna kanske bara hinner ut och sedan in igen på finalen.
2) att ryttarna inte hinner få sina domarkommentarer och läsa hur uttagningen gick (något jag som ryttare skulle bli tokig på)
3) ryttarna som rider en yngre häst (5- eller 6-årig) inte riktigt får välja om de vill starta i en tölt- eller fyrgångsfinal p.g.a. reglerna för hur många gånger/dag en yngre häst får starta.
Finalen avlöpte fint och Tindra och Erica slutade på en delad 4:de plats på 5,0.
Överlag var tävlingen smidig och bra. Det jag efterlyser är bättre ridning. Jo, på alla nivåer, tycker jag att det behövs!
Det var mycket trevlig ridning också, men en del riktigt tråkig ridning med. Jag förstår absolut (om jag förstår OOOja!) att man blir nervös på banan och inte rider som man brukar men det syns också när det är ett invant mönster och inte enbart nervositet. Att alla gör sitt bästa förutsätter jag!
Men att sätta hästens bästa i första rummet kan också betyda att man stryker sig om man stöter på för stora problem, att man har en nosgrimma på hästen för att stabilisera bettet om man vet med sig att man kan få lite stökig hand i sådana här sammanhang eller att man avbryter sin visning om inte hästen känns ok.
Kvällen var mycket trevlig, med grillmiddag och ett glas rött samt film på Netflix.
Idag har jag, förutom att sova extra skönt på morgonen, ridit Váli och lasttränat med Brandi.
Det var andra gången jag lastade Brandi i transport med mellanvägg och bommar. Vi passade på att träna med Nykur också. Bägge killarna fick gå av och på några gånger och sedan lastade vi in bägge, stängde till och körde några varv runt volten innan vi stannade och lastade av.
Jätteduktiga killar, som gick på utan problem, stod lugnt och backade av rakt och fint!
Brandi fick springa lite i repgrimma efter det och lagom tills regnet kom så var vi klara och släppte ut brorsorna på betet igen.
Vi avslutar med en bild på fina, roliga lilla Kelda och mig.
Ni minns Kelda va? Hästen jag skrev om som ett lyckopiller. Caroline och Kelda utvecklas så fort och så fint ihop och senast de var hos mig på träning fick jag prova älskling-pållan.
