Innan jag går in på ämnet för inlägget måste jag ge er dagens bild (det är alltså dagens bild här på bloggens startsida):
Nykur från Bergdal någon dag gammal. Foto: Erica Osterman
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Susan skrev såhär i sin kommentar:
“Jag skulle gärna vilja höra dina synpunkter på skillnader mellan hästar med låg, medel och hög vilja? Vad tycker DU kännetecknar respektive “egenhet”? Vilka är dina erfarenheter av respektive och hur har du jobbat med dem? Har någon ändrat sig från ex låg till hög, medel till hög eller kanske tvärtom? Nu räknar jag inte yngre hästar under inridning utan mer “färdiga” som har det med sig hela vägen.”
Puh! Vilket ämne!
Intressant, men nu sätter ni mig i tankearbete här. Jag har nog inte formulerat det öppet förr. Gör ett försök.
Vi börjar med att klassa in vilja/framåtbjudning.
låg vilja/lat: hästar som alltid behöver drivas på. Ibland även hemåt.
Här måste vi skilja på lata och arbetsskygga individer. De finns de som gärna går fram, men inte vill ta i utan vill springa i snabb grisepass på bogen och de som inte vill springa alls.
De hästar som inte vill springa alls har generellt ont, stela eller har blivit knäckta psykiskt eller fysiskt.
medelvillig: hästar som går fram snällt i alla riktningar. Kanske lite tveksammare bortåt än hemåt. Men man får be dom lite extra att ta i om de skall sätta under sig.
villig: hästar som alltid vill gå fram! I alla lägen. Bortåt, hemåt, på volten, på banan – alltid! Även här finns ju en skala. Villig, väldigt villlig eller hypervillig (eller “det brinner fan i skallen jämt”!).
Jag upplever att man bör ha provat och ridit rätt många hästar innan man kan kategorisera hästars vilja.
Det är inte helt sällan som hästägare beskriver sin häst som “h*n har en jäkla vilja/ är jättevillig” och jag upplever en vilja lite över medel. Eller “H*n är rätt lat/seg/ovillig” och då man sitter upp och en gång säger till hästen med spöet/skänkeln/ ibland bara rösten så är hästen inte ett dugg lat.
En villig häst kan dessutom ofta bli rätt tung att rida fram då man kommer åt den och den verkligen börjar jobba med bakbenen och den inte längre bara springer.
En hypervillig häst blir aldrig tung att driva, men kan vara tung att rida på andra sätt.
Generellt tycker jag att ju villigare hästen är desto viktigare blir lydnaden.
Missförstå mig rätt: lydnaden är viktig på alla hästar, men en mindre villig häst kommer undan med lite mindre lydnad än en hypervillig.
Freyr som jag ägde 1996-2004 var en mycket villig häst. På gränsen till hypervillig. Framåt! Alltid – åt alla håll. Upplevde aldrig ett steg lathet eller ovilja i honom under alla år.
Som allra bäst var han under den sista sommaren jag hade honom helt själv (sista halvåret jag ägde honom var han på foder och sedan såldes han). Då tävlade vi ingenting alls och det vi jobbade mest med var lydnaden.
Att kunna trava lååångsamt på ovalen (han var såpass vig att det gick att rida honom på en volt i trav på ovalbanan på Fors. Och det fick han göra varje gång han ökade mer än han skulle).
Fyra steg tölt, fem steg skritt. Tre språng galopp – halt – ryggning. Varje halvhalt skulle gå igenom.
Det blev en enorm skillnad i den dagliga ridningen med det här fokuset.
(Jag skulle köpa tillbaka Freyr i ett hjärtslag om jag fick! Vad jag skulle göra med en 19-årig valack vet jag inte, men det skulle lösa sig! men hade jag inte sålt Freyr hade jag inte haft Tindra).
Hur jobbar jag med de olika typerna av hästar?
Innan jag börjar ridjobbet på en häst jag inte känner kollar jag alltid att ABC funkar. Att hästen går fram för skänkeln, svänger för vändande hjälper och stannar för förhållande hjälper. Samt om den sidför sig för skänkeln.
Det är rätt jobbigt att ha kommit ut i skogen och då märka att “den här hästen kan inte svänga” (Jo, det har hänt…).
På en lat/ovillig häst börjar jag ofta med en övning som jag kallar “hus i helvete” (många av mina Fors-elever känner igen den här):
Bör jobbas med på inhängnat område/i ridhus.
Tänk er att drivningen är en skala från 1-10. En 1:a är när man nästan bara tänker skänkel och släpper fram hästen med sätet och en 10 är när man sparkar och använder spöet hårt samt smackar/hojtar högljutt.
Jag börjar med att be hästen gå fram med en 1-2 på skalan. Om inget alls händer kan jag uppmärksamma hästen med en lite smackning och en 2:a till.
Händer det fortfarande ingenting eller att hästen tveksamt tar nått steg framåt så går jag direkt upp till en 7-8:a på skalan (“gör hus i helvete”). Rejäl skänkel och eventuellt ett spörapp! De flesta hästar skuttar iväg i trav/tölt/galopp då.
Då är det jätteviktigt att inte bromsa på minsta vis! Var beredd på reaktionen och ha ett mantag!
Man får absolut inte ta i tyglarna när hästen går fram! Oavsett tempo! Låt hästen springa ca 20-30 m och beröm. Sakta sedan lugnt av till skritt, beröm och gör halt.
Gör om övningen. De allra flesta hästar reagerar betydligt bättre för små hjälper efter bara 1-3 upprepningar! Målet är att hästen piggt och raskt går fram i en aktiv skritt för en 1-2:a på skalan.
Samma övning kan naturligtvis göras med att bromsa.
En 1:a på skalan är då att man genom att suga in naveln till ryggraden och spänna rumpan (och därmed vinkla sitt bäcken) kan göra halt och en 10:a är när man med höjd hand rycker i tyglarna och sitter emot allt man kan och verkligen säger till (bör inte behöva användas någonsin, men hey IRL har väl vi alla någon gång tvingats ta i så, tyvärr?).
En ovillig häst behöver ofta ridas kortare, intensivare pass och inte harvas länge i skritt med. Självklar värmas upp, men kanske hellre genom att man promenerar bredvid eller jobbar hästen från marken för tygeln. Låt det hända mycket under ridpasset, gör mycket övergångar och få ridturen lite intressant. Gör något hästen inte förväntar sig och kräv uppmärksamhet och ge hästen rikligt med beröm och korta mikropauser (10-30 sek. på lång tygel) emellanåt.
På en riktigt lat häst är det viktigt att aldrig bestraffa den för att den går fram! Även om det skulle råka bli i fel gångart. Beröm, ta ner och fundera på varför det blev fel. Gör om.
En annan sak som förstör viljan hos en redan flegmatiskt lagd häst är att tjata på den.
Var noga med att inte sitta och tjata på hästen med skänkeln när den redan går fram! Varje gång hästen svarar korrekt på framåtdrivning måste den få feedback, alltså få vet att den gjort rätt! Bort med trycket, om de så gäller bara tre steg innan du måste driva igen. Tålamod och upprepning.
Driv hellre på med spöet en eller två gånger rejält än att småsparka med skänkeln 100 gånger (och oftast utan resultat)!
Ledarskapet är en annan sak som alltid tål att jobbas på.
Har många gånger upplevt att ägaren säger att “ledarskapet funkar utmärkt från marken, det är bara från ryggen det inte funkar” och sedan när man från marken (t.ex. i repgrimma) sätter lite press på hästen och ber den verkligen flytta sig för tryck och “utmanar” ledarskapet lite så funkar det inte alls som ägaren trott eller föreställt sig.
Och jätteviktigt med ovilliga hästar: Varför går hästen inte fram? Förstår den hjälperna? Är den osäker? Rädd? Har den något i bagaget som vi kanske inte vet om?
Kolla så de inte har ont!
Och BE OM HJÄLP!
För att inte lusa ner internet med text på en och samma kväll så låter jag detta räcka för idag och återkommer till de andra kategorierna av vilja!
Hoppas ni tyckte det var i alla fall lite läsvärt!
httpv://www.youtube.com/watch?v=bBnbFA5bOVE
För att hästar ger allt. Eller hur?
