Jaha, så var det dags igen.
Stockholm International Horseshow.
I år valde jag att bara gå på fredagen. Vi var ett rätt stort gäng från stallet som via gick tillsammans. Eftermiddagsföreställningen och kvällsföreställningen gick vi på. I år var/är det 20-årsjubileum för SIHS och den stora nyheten för i år är att hela mässan, alltså all försäljning, är flyttad till Söderstadion. Hela gräsplanen på Söderstadion hade fått golv och ett rejält tält över sig. Varmluftsfläktar höll en acceptabel temperatur inne (förutom inne i några av montrarna vid ytterväggarna, där var det kallt, tycker synd om Susan, hoppas hon fick det varmare idag och imorgon). Fördelen var alltså en större yta och mera shopping, nackdelen att det var att det tog ca 10-13 minuter att gå från arenan och inte 3-4 minuter som tidigare då det var i Annexet.
Och när det var fullt på mässan så var det precis lika jävla jättefullt som tidigare.
På eftermiddagsföreställningen var det lite hoppningar, barbackahöjdhoppning och så islandshästtävlingen.
Så när det var hoppningar gick vi på mässan (även om vi inte kunde få till att säga annat än “Annexet” hela tiden, men vi fattade ju alla vad vi pratade om). Första vändan hade jag en klar bild av vad jag “behövde” när jag gick in, men sen gick jag in och träffade en oändlig rada av folk jag kände och jag började prata med Nina och sen var allt jag kom ihåg att jag behövde ett sadelöverdrag till nya sadeln, vilket Nina viftade bort när jag frågade om hon hade det. “Äh,har du köpt en sadel av mig är det klart du skall ha ett överdrag! Jag skickar ett till dig!”. Jaha. Då kulle jag shoppa….vad? Allt var borta.
Så jag lallade runt och petade på saker lite och sen bad Nina mig springa och köpa mat med något desperat i blicken (“Vi har inte ätit på hela dagen!”) så det var ju inget annat att göra än att självklart jogga bort till de gyllene M:et och se till så Nina och henne kollega fick något i sig. Och sen var det dags att gå in i Globen igen.
Barbackahoppningen var lite tråkig (alltså ja, de hoppade jättejättehögt, men förra året vann Robert Withaker på 2,12 meter så när de blev delad seger på på 1,94 m nu och ingen ville hoppa jättemuren på 2,14 m blev det lite antiklimax).
Islandshästtävlingen var som vanligt. Tyvärr lite tråkig.
Att rida ett T.1.-program (ok, sista momentet var “beauty-tölt” ist. för ökad, men det var inte alltid så vackert) en och en, 8 st. i rad får även mig, som ju ändå är helnördig, att somna till lite. Att sedan tre st, som gick till final red samma program igen -en och en- blev ju inte ännu roligare.
Kul var dock att finalen bestod av, förutom Viggi på en – som vanligt – helt enastående Kraftur frá Bringu, två ungdomar: Felicia Lindblom/Safir och Matilda Rolf/Tumi.
Dock tycker jag som vanligt: Varför berättar de inte vad som bedöms? Publiken, den del som inte är helt insyltade i takt, viktning och vinkellyft sitter ofta helt oförstående och förvirrade och undrar vad som är en bra poäng och varför.
Viggi vann såklart, men dock inte helt överlägset.
Mellan showerna åt vi lite middag och glas och gick sedan in för att se den fartiga invigningen – trodde vi.
Det var mej då den segaste och tråkigaste invigningen på länge. Nej usch vad seg och oshowig den var. Mycket olikt SIHS. Trist.
Vi färdades tillbaka till mässan igen och Jill och jag strosade där. Och nu fick jag till det bättre!
Ihopfällbar pall till stallet, Magicbrush (Jill och jag delade, inte behöver man ju tre st.!), thermoleggings (långkalsonger), Aloe Vera Gel och så något jag faktiskt har sökt lite löst efter: en snygg och varm väst (som inte kostar skjortan!)!
Någon spegel hade Kings Saddlery inte, men de fotde mig med min mobil så jag kunde se så den satt bra innan jag slog till på en brun väst från Catago. Snygg va?
Snygg eller inte så är den skön och till det facila priset av 399 kr!
Ett gäng galna fransmän livade upp resten av kvällen. Dels killarna som hoppar hinder utan hästar (filmsnutten är inte från igår, men det var det jag hittade på YouTube) – men hööögt och barfota (och mera bart än fötterna blev det då de klädde av sig mera och mera ju högre de hoppade!).
Dels ett gäng som klängde runt och skuttade upp och ner på sina hästar i full kareta, och då snackar vi verkligen full galopp!
och så hon som klätt ut sin lilla ponny till ett lejon och ett litet lejon i passage ser man ju inte varje dag.
Och så lite hoppning då. Och så en julavslutning som var snäppet roligare än invigningen, men inte mycket.
(Hej vad jag låter negativ, men jag tyckte helt enkelt inte det var vidare bra i år. Tyvärr)
Idag har jag ridit hästar i snön och njutit av just – snön!
Och tvättat riktigt lerklumpiga svansar!
Det blir så någon gång varje år. Det är det här jag pratar om:
(gammal bild, Laufi får visa)
Men en hink hett vatten och lite tålamod och sen en hel den glanssprej så blir det nog bra.
Men i kontrast till all snö och kyla (ja det har ju varit minusgrader i hela två dagar nu och jag älskar det iofs, men jag älskar många plusgrader ännu mera!) så tar vi och tittar på några bilder som Erica tog i somras:
Fighter blir kliad på av mig
Mona, Disa och Granit hälsar nyfiket på mig
Granit lämnar blygheten och blir klivänlig!
(och dagens rubrik syftar på ett gammalt invigningsnummer på SIHS där Wivica Schenholm och en kille red och sjöng om “..och showtime”)
När jag googlade på nämnda fru Schenholm hittade jag förresten denna mycket läsvärda artikel av Dadde Nätterqvist! Bra där!
