Helgen har varit mycket trevlig!
På lördag red jag och Erica en riktig långtur ca 1,5 tim. med Stígur och Tindra i höstskogen.
Stígur känns mer och mer ridbar och blir bara roligare att jobba med! Ingen som är ute efter en sån kille? Så otrolig, ofantligt snäll, och så villig och kraftfull att rida med härlig framåtanda och tölt!
Lördag kväll var vigd åt middag med Adina och Isabelle och sedan den otroligt söta och väldigt fina filmen “En oväntad vänskap”.
Se den! Det är en film på franska, men lite Amerikansk-producerad (Weinstein-company). Inte för “sliskigt söt” utan bara hjärtevärmande och rolig, med allvarlig grund.
Söndagen började med clinic på Lillhästen i Stav.
Kerstin Dahlberg red världens bästa Olga (Brandis farmor), Tóti Arnarsson red Orion från Stav (Olga – Taktur) och sist (och bäst!) red Hinni som hade Vakandi med sig (han skulle egentligen ridit Opus 5 från Stav, Olga – Thor f. Kalvsvik, men Opus fick stanna hemma).
Av dom var ju Hinni den som var intressant och framförallt den som red absolut bäst och mest harmoniskt! Och var intressantast att lyssna på! På sitt patenterade sätt visade han hur han lägger upp stämningen i ett ridpass och hur hästen tänder till, men alltid måste kunna gå tillbaka till avslappning samt hur hästen följer ryttarens tyngdpunkt.
Vakandi är otroligt trevlig och charmig att se.
Inspirerad och glad åkte jag ut till stallet och hästarnas husse hade uttryckt ett önskemål om att få träffa djuren, så han ringdes ut till stallet han med. Och med honom kameran!
husse står och håller ätande Brandi.
Erica var så rar och hjälpte mig på lördag med Brandi och på söndag upprepade vi exakt samma övning (för repetition är lärandets moder som vi vet!).
Övningarna var att jag först jobbade Brandi i repgrimma med sadel och träns på och kollade av så han går fram, stannar, ryggar och flyttar sig för mig. På lördag var det mycket spring i benen och liten brun argumenterade en hel del om att få välja när, hur mycket och åt vilket håll han skulle springa själv. Matte var inte allt för imponerad av argumentationen och vi kom överens om att det är lättare att stanna och gå när jag ber om det.
Sedan knäppte jag ett par tyglar i nosgrimmans ringar och gick bredvid Brandi och höll tyglarna som om jag red (eller så likt det nu går när man går bredvid hästen) och vi gick fram, stannade och styrde höger och vänster. Erica gick bakom och hjälpte till med framåtdrivningen när lillen inte förstod).
På söndagen upprepade vi, som sagt, precis samma övning och resultatet var betydligt säkrare och bättre än dagen innan!
Lite foton passade såväl Erica som maken på att ta:
Repgrimma på.
Vacker outfit på mig va? Men skit i det, Brandi lyssnar här bra på mitt kroppsspråk och stannar.
Vi passade även på att ta några bilder på mor och son då Erica hade Tindra inne, redo för att rida ut:
Malin med sina islandsponnyhästar (Tindra till höger och Brandi till vänster)
Tindra hälsar på sin son
Brandimys!
Usch vad kär i 3-åringen jag är!
