MalinS Blogg

Hästfolket

Under vintern 1988-89 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet.

Det mest utmärkande draget hos hästfolket är naturligt nog deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen äter gräs, träföremål samt bitar av varelser i dess omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, med mina undersökningar tyder på att hästar liksom gökungar snarare parasiterar genom att nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i gengäld. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena, vilket ofelbart leder till stridigheter. Emellertid ser man mycket sällan öppna konflikter. Aggression uttrycks istället genom intensiv tystnad och s.k. blängning. Beteendet är sannolikt ägnat att skydda stammen mot inre stridigheter, en omsorg som ofta går så långt att man berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Strider inom stammen vore ödesdigert, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, kasta dem till marken och sprätta upp dem utan pardon.

Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Speciellt ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, något som tyder på dåligt utvecklat skriftspråk. Denna skriftliga kommunikation tyder inte alls på stumhet, vilket man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur. Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Weberkundze beskrivna “omvända maktpyramiden”. Denna styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80% eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nykomlingar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler.

Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men instinkten är så stark att infödingarna liksom skatorna bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet har jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser. Dessa tycks snarare vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de var oändligt skrämda och vilsna. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för denna hypotes i min nästa rapport.

Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som sannolikt symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Shamanen betygas stor vördnad genom inledande hälsningar. Varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter dansen fäster man talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut dess demoner. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unikt och vi bör enligt min mening värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Jag har till och ned sett hur man velat segregera naturen genom att skilja på stigar för hästfolk och stigar för andra. Det är min förhoppning att jag genom min redogörelse ökat förståelsen för detta fascinerande naturfolk. Trots sin primitiva kultur bör de bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dom.

Erik Granström