I måndags packade Britta och jag in Váli och Vísir i lådan och åkte till Ensta för att träna på ovalbanan där.
Med oss var även kameran.
Vi tar hästarna i lika inlägg för ordningens skull:
Váli
Ni som läst lite här har ju kunnat tyda er fram till att Váli är den lille vite killen.
Han är 12 år som kuriosa kan jag berätta att han både i passet och i World Fengur står registrerad som silversvart och hingst. Han är inget av dessa. Dock är han skimmel, född silversvart (hans pappa är silversvart och mamman skimmelskäck).
och har haft stooora problem med tölten och delvis även med skritten. Tölten har alltid (så vitt jag vet, han är en liten Österrikare så jag vet ju inte hela hans historia) varit olika grader av passtakt. Oftast och länge ren grisepass.
Under de åren Britta haft Váli har vi lagt stor tonvikt på skritten och första året inte fokuserat på tölten alls, utan fått allt annat runt om att funka (Brittas sits, skritta, hitta övergångar mellan skritt och trav och galopp. Böjning, ställning, sidförande).
Inte så att inte Váli kunnat det, han är mycket kompetent dressyrriden av förra matte Cissi.
Men han bjuder inte på en gratis dressyruppvisning om inte han får rätt hjälper. Så Britta fick “sätta sig ner” i såväl skolbänken som sadeln och lära sig det mesta från början.
En stor eloge till henne som verkligen tog sitt ansvar och lyssnade på hästen och har gjort allt som krävts av både mig och hästen!
Till en början kom det renare tölt på små volter, så småningom helt ren tölt till och med. Men böjda spår och tunga boots var ett måste.
Britta valde att inte ha Váli skodd med 10 mm skor fram utan vanliga 8: or och vid behov ha på boots.
Vi var också noga med att inte alltid ha boots. Rida ut i skogen och klättra och böja runt träd och galoppera mycket var saker Britta fick göra. Och skritta, skritta, skritta.
Nu, har det gått två och ett halvt år och med boots går det oftast att hitta en trevlig tölt. Alltid på volten, men även mera och mera ute på rakt spår. Inte med sällskap så ofta än, dock.
Nu börjar utmaningen vara att hitta renare takt även utan boots. En del dagar finns det där, alldeles under ytan.
Men lösgjordhet och uppvärmning är ett måste och det går aldrig att slarva med den biten på den här pållen.
Det är en mycket intressant och vanvettigt rolig häst att jobba med!
Nu till måndagens övningar.
Jag skall tävla lille vit lite under våren, så banträning går ut på att få övergångar och gångarter att funka på banan utan att han stressar upp sig.
Britta värmde upp honom medan jag red värmde och kände lite på Vísir, som inte varit med på ovalen tidigare.
Sedan bytte vi och Vísir fick pusta medan Britta fotade och tittade på sin lille skimmel in action.
Och som han skötte sig den lille!
Och han blev bara bättre ju längre jag red!
Underbart kul!
Börjar på volten och njuter av att kunna rida på volten, vilket vi inte kan hemma för tillfället.
Bilder utan kronologisk ordning, vi tar lite enligt gångart:
Killen med den fluffigaste, ljuvligaste galoppen, speciellt för att vara femgångare!
Att lägg pass på ovalbana är så nyttigt att träna, det är verkligen en helt annan grej än på en rak väg.
And let´s not deny it – det är galet kul att rida pass!
I traven är det stora problemet att Váli blir lite för på och springer ifrån sina egna ben och därmed sin takt.
Att få honom att gå lugnt och stadigt är det vi jobbar med .
Och så tölten – ja den tölten.
Ja, jag är medveten (så klart) om att han är passtaktig/styv på en del bilder. Men ni anar knappt hur mycketbättre det här är jämfört med i höstas (knappt några töltbilder alls här då det var mest ren grisepass på alla bilder)
Så jag är mycket, mycket nöjd även om det är lite passtakt här och var kvar:
(kolla in mitt leende!)
Som ni ser rider jag Váli också med Micklemtränset och jag upplever att det verkligen gör skillnad på honom.
Många har vittnat om attdet kan avra en väldig skillnad på hästar med tränset. Ingen som jag hört om har ogillat tränset.
Tindra går varken bättreeller sämre med det. Stígur upplever jag lite stabilare med det, men ingen jätteskillnad, och Váli är det skillnad på! Han är lugnare i kontakten, känns som han har lättare att slappna av och fokusera på uppgiften och han skrittar bättre! Så Micklem FTW, som det heter virtuellt.
Vi avslutar med en bild på matte Britta på sin fina lilla häst: