MalinS Blogg

Torsdag igen! Veckan börjar lida mot sitt slut igen. Och den 17 november redan. Igen.
Myrkva är såld och veterinärbesiktas på fredag (håll en tumme är ni rara, även om det inte bör vara något så är det alltid lite nervöst med besiktning)!
Stjarni verkar fungera bra i flocken. Som nya hästar håller han sig lite för sig själv, men utan att se ledsen ut.
Jill fotade lite här om dagen då jag red, förresten!
Här är lite alster:

Stjarni först!
Stjarni frá Miðhjáleigu är 16 år och “has been around the block”. Han skulle enligt uppfödarens utsago, på Island, bli avelshingst och passhäst, men det visade sig att han inte riktigt lämpade sig för någondera. Pass häst kunda han nog blivit iofs. Säkerligen en rätt okej sådan om han tränats rätt.
Men nu är han en rar farbror i Sverige som tyvärr fick eksem också.
Stjarni är otroligt snäll och go, men har i ganska många år gått lite som han velat och lite som ägarna trott att varit rätt. I grisepass, på framdelen.
Jag träffade honom för första gången för ca 1,5 år sedan och Jessica, som äger honom har sedan ridit lektioner regelbundet på honom. Och utvecklats en hel del i sin ridning och i sitt hästtänk!
Men hon har känt att tölten varit lite övermäktig att ge sig på, så nu är Stjarni en månad hos mig för att bygg lite töltmuskler och lära sig skrölta.
Här är några bilder från i måndags, då det alltså var först gången jag red honom (annat än att jag provat honom i några minuter under någon lektion):

Mycket skritt

Först ville det bara bli såhär när jag bad om det minsta lilla mera tempo och energi:

Passtakt med korta steg

men då och då hände det sig att det blev mera rätt:

Längre bakbenssteg, längre hals och mera energi, utan passtakt. Skrölt.

Sedan fotade vi Sága!
Sága har ju funnits med länge, som många vet. Jill köpte henne när hon var 6 mån.
När Sága var 10 månader gammal fick hon dubbla hovbensfrakturer på vänster fram. Troligen efter att ha lekt glatt på unghästbetet. Hovbenet hade en längsgående fraktur nerifrån hovspetsen och upp till hovleden och en tvärsgående fraktur och hovbenet var i tre delar. Då de som hade unghästbetet först trodde det var en hovböld och hade haft ut hovslagare två gånger så såg hoven ut ungefär som en halvmåne, så mycket hade de karvat för att hitta en ev. hovböld.
Pga detta kunde man inte slå på en ringsko, vilket är det vanliga förfarandet vid hovbensfrakturer. 6 månaders boxvila med gips runt hoven, som vi bytte först var 5:te dag och sedan var 7:de dag och sedan 4 månader med ringsko i sjukhage och slutligen 2 månader i lite större hage med en lugn kompis (Kengan).
Nästan på dagen 1 år efter frakturen röntgades Sága igen och det gick, till veterinärernas förvåning och förtjusning, inte ens att se att det varit en fraktur på hovbenet!

Jag red in Sága våren 2009 och sedan har jag tittat till henne då och då s.a.s., när Jill känt att hon behövt en “check” för att få feedback på hur hon skall gå vidare.
I måndags såg det ut såhär:

Sága har ett fantastiskt bra bakbenssteg, på gott och ont. Det är inte alltid lätt att hålla reda på de där långa sakerna baktill.

Här börjar det arta sig! Avspändheten kommer och energin också.

Benen blir många i galoppen ibland, men med många fattningar och “du grejar det gumman”-tillrop tror jag det blir bra till slut.

När jag lade upp bilderna i mitt galleri råkade jag se en lustig grej.
En del saker förändras inte helt.

En bild på Sága under inridning 2009 (4 år) :

En bild på Sága under ett ridpass 2011 (6, 5 år):

Långa bakben var det…

Nu måste jag byta om och dra och hålla lektioner på Lyckeby!
Må väl där ute!