Ibland, ja då och då faktiskt, blir det fel – inte som man tänk sig.
Igår började dagen finfint med sol och en ridtur ut på en allt mera småtöltande Röskva och sedan jobb i repgrimma för Tindra och en sväng ut mot Hemfosa med Brandi.
Så långt allt fint och som planerat.
Sen löshoppade jag och Britta Vísir och Exakt. Vilket fick bra tills vi nästan var klara. Jag höll i Exakt i grimskaftet och han blev rädd för en rörelse bakom min rygg.Det här är en häst med extremt mycket flyktinstinkt. Han hoppas ofta till för småsaker och tar i sann flyktinstinktanda och springer först och kollar sen om det var farligt. Jag såg inte rörelsen bakom min rygg och höll emot när Exakt flög iväg åt sidan. Problemet var just att jag inte såg vad som hände och inte vad beredd, för mina fötter var riktade till vänster och stod stadigt där och hästen for iväg till höger. På något sätt följde jag med utan att lyfta fötterna och plötligt hör jag en smäll i höger knä och en obeskrivlig smärta. Vrålar, släpper såklart grimskaftet och rasar ihop och ligger och hyperventilerar. Otroligt rädd att knäet skall ha gått sönder. Världen blir lite svart och samtidigt väldigt tydlig.
Efter någon minut (tror jag) tar jag mig upp och konstaterar att jag kan stå på benet och även böja det, men att det gör väldigt ont och att jag kallsvettas.
Linkar fram till hästen och fångar in en mycket förvånad och förvirrad Exakt och klappar honom lugnande och ge lite godis och pratar med honom.Efter lite djupandningar kommer vi fram till att det är lika bra att åka in till akuten och kolla det här knäet direkt. Britta släpper ut hästarna och sedan kör hon mig till Handens sjukhus.
Det gör jätteont och jag är mest chockad och väldigt rädd. Men jag kan gå själv, även om det gör ont.
Men i sådana situationer är det ju svårt att veta vad som är adrenalin och inte.
Jag märker själv, nu i efterhand när jag skriver det här, hur rationellt jag fungerar i sådana här situationer. Jag konstaterade själv snabbt att jag hyperventilerar och kallsvettas och drar slutsatsen att det här är nog en chock jag upplever och allt blev lite dimmigt och jag tänkte snabbt “oj, svimmar jag nu? Nej det får jag inte göra! Allt är ju så glasklart och tydligt”.
Märkligt hur man fungerar. Och intressant, i efterhand.
En läkare kollar på mitt knä rätt omgående (då är det ungefär 40 min efter att olyckan skedde) och frågar väldigt noggrant exakt (haha) hur allt gick till. Han känner väldigt mycket på mitt knä och både drar i det och ruckar på det i sidled och känner igenom stabiliteten i det åt alla håll. Och påpekar hur mycket muskler jag har i benet. (Vilket är sant. De är rätt tjocka och inte så långa och snygga, men starka).
Han frågar och frågar och frågar och jag svarar efter bästa förmåga och svamlar nog lite, men slutkontentan är att läkaren inte tror något är av utan att ledbandet på knäets utsida är utdraget och kanske lite skadat. Smällen var förmodligen knäskålen som drogs snett och åkte tillbaka på plats, men den verkar inte heller vara söder på något vis.
Mycket tröstande ord!
Läkaren tyckte att jag skall kyla ner knäet för att få ner svullnaden som var på väg att tillta och vara uppmärksam på hur smärtan artade sig och på om det kom fram blåmärken som kunde tyda på blödningar.
Så fort jag bara kunde skulle jag börja med sjukgymnastik i form av att böja benet och sträcka ut det så mycket som möjligt för att öka genomblödning och ledvätskeproduktion samt få ner svullnad.
Gå i den utsträckning jag kan.
När jag kommit hem (klarade faktiskt att köra bilen från stallet själv om än lååångsamt och med så lite växlande som möjligt), och haltat in och lyckats byta kläder och få på kylgel och tyckt lite synd om mig själv tog jag ett djupt andetag och ringde till Ancan på Karlslunds Gård. Har ju hört henne prata om Ultraljudsmaskinen (UL) och hur bra den är på skador av alla de slag.
Förklarade vad som hänt och och frågade hur fort man kan gå på med UL efter ett trauma. “Direkt. Så fort som möjligt” blev svaret.
Så när Pelle kommit hem åkte vi över till Karlslund och jag fick låna UL-maskinen över helgen! Så otroligt snällt av dom!
UL tar ner inflammationen och påskyndar läkning. Jg fick en snabbinlärning av hur maskinen fungerar och “hem och kör på”-uppmaning.
Så nu har jag fredag kväll, lördagen och i morse (det är söndag eftermiddag nu) kört med UL i princip runt hela knäet.
Jag har kört ca 40-1 tim med UL och sedan smort in med Voltaren gel och masserat lite och där emellan böjt ofta och mycket på benet (så mycket jag kunnat). I fredags kväll kunde jag gå myyycket försiktigt och haltade ordentligt. Igår var det bättre, men rätt ont ändå. Jag är otroligt rädd för att tappa balansen eller vrida kroppen. På kvällen igår när vi var hos vänner på middag var det redan en rätt stor skillnad, främst i när jag satt och böjde och rörde på benet.
Innan jag gick och lade mig körde jag 35 min UL och sedan voltraren gel (ca kl tolv på natten). Vaknade vid 06 och gick upp på toa och konstaterade att jag kunde sätta ner foten bättre, men det fortfarande gjorde rätt ont.
Somnade om ch när jag gick upp vid lite före nio kändes det dramatiskt mycket bättre. Kunde gå långsamt utan att halta!
Svullnaden är mycket liten, men ändå synbar nu och jag är rätt blå på vadens utsida.
Är mycket imponerad själv av hur snabbt det förbättras. Det är nog ett tag kvar tills jag springer, eller ens går helt obehindrat, men ändå!
Förutom 2 ipren på fredag em när jag kom hem har jag inte tagit några tabletter alls. Voltarenen gör ju garanterat sitt till också, men UL är jag riktigt impad över! Tusen, tusen tack till Ancan och fantastiska Karlslunds Gård! Inte bara hästen som får rehab och träning där!
Underbart med så kunniga och bra människor runt mig!
(helt sant som “motargument” är ju dock att jag inte vet hur det hade läkt, känts och sett ut utan UL).
Vad som är placebo (som absolut inte skall underskattas!) och vad som inte är det vet jag inte – men jag vet att det här går åt rätt håll. Fort!
