Brandi Bandit är på innelistan igen!
Igår var det kursdag. Hinni, som flyttat tillbaka till Island var på Sverigebesök och Lillhästen i Stav ordnade kursen.
Vädermässigt är det ju lite tricky i början på december. Man vet aldrig om det är 1 m snö, glashalt eller rent av mjukt och barmark.
Allt detta spelar ju ingen roll om man har ett ridhus att hålla till i. Ridhus finnes ju, i samma byggnad som Lillhästens lokaler till och med, men problemet är att det är det är Hästsjukhuset Evidensias ridhus. Och de behöver det för hältkontroller och utredningar under dagen.
Vädret då? Jo, det började med lite underkylt underlag, småregn och rått väder. Och en instruktör som glömt sina stallskor i Keflavik. Så stackaren stod i gympadojor och undervisade.
Han klagade dock inte. Vi var på en rätt stor utebana, som till en tredjedel var täckt av halvfruset vatten.
På den senare delen av eftermiddagen fick vi dock vara inne i ridhuset, vilket var tur då stormen Sven både såg till så det blåste och snöade rätt ymnigt.
För Brandi var det många “första gången” den här dagen! Första gången vi åkte iväg och red någonstans (vi har ju varit varit iväg till Karlslundsgård, men där rids det inte), Första gången på en annan bana än hemma, första gången i ridhus, första lektionerna, första gången han gick två gånger på en dag. Ojoj, liten kille vad det hände i skallen!
Första passet var Brandi mest övertänd och småbockade lite och pep. Vi fick jobba med att skapa stämning mellan oss och följsamhet. Varvbyten ofta, få hästen att följa vikten och gå undan för allt tryck. Snabba hjälper. Och så börja skritta riktigt, riktigt långsamt. Inte kort skritt, absolut inte samlad skritt – bara jätte, jätte långsamt. Stannar hästen; ge en liten skänkel, trycker han sig framåt; gör en liten förhållning. Myyycket duktig Brandi fokuserade hårt!
Efter 25 min (lektionerna är 40 min egentligen) satt jag av och var nöjd! Brandi fick på täcke då det regnade (ytterligare ett första!). Regnet står ju inte honom, men det är trevligare att sadla en häst som är torr över ryggen än en plaskblöt. Ut i en liten hage och vatten och en snutt hö.
Vid lunch (som vi intog på Lillhästen under många skratt och mycket prat – mycket frågor om tummen blev det då jag åt med en latexhandske på vänster handen) började det snöa. Ganska rejält.
Några av passen gick fortfarande på utebanan, men de två sista lektionerna fick vi vara inne i ridhuset. Tur för mig och Britta, som red näst sista och sista passet.
Brandi var pigg och på och helt enormt duktig.
Hinni beömde och tyckte han var precis där han skulle för sin ålder. Men att hans matte skulle skärpa sig! “Han är en unghäst, men ingen bebis! Börja rida honom in mellan hjälperna!”
Det är lustigt det där: skulle jag få in Brandi som träningshäst skulle jag veta precis vad jag skall göra här näst, men bara för att han är min (och dessutom min uppfödning) så blir jag försiktig och daltande och “nååå, lillaplutteponken, han är ju bara så liiiten och åååh…”.
När jag förklarade det garvade Hinni och erkände att han kände igen det där fenomenet från sig själv.
Brandi följde mig mycket bättre det här passet, växlade fint mellan gångarterna när jag bad om det. Han töltar stadigt och helt rent långa sträckor och är lätt i handen!
Att lasta i mörker med två, lite trötta, hästar i snöväder var inte så att de sprang på transporten, men de gick ändå förhållandevis fort (alltså vi snackar ändå max 3 minuter). Hem, ut i hagen och snabb urpackning och så hem till fredagsbubblet och-middagen!
Nu skall vi precis åka ut till stallet så vår weekend-hund Frasse får busa med Benke och Benny i snön!
Tjo i snön på er!