En tråkig sak när man är ute och dömer är den stora andelen hästar med sår i munnen!
Det är sällan jättestora eller blödande sår – tack och lov – men ofta, ofta är det mindre sår/skav eller blodfyllda blåsor. Många ägare ser lite oförstående på en när de får en varning “för det där lilla”, men när de får förklarat för sig hur det kommit dit (ofta är det en led på ett två- eller tredelat bett som hamnar precis där och kniper lite när ryttaren tar i tygeln) eller att det här faktiskt gör ont på hästen blir de oroade.
Men en förvånande stor del av ryttarna verkar inte ta på allvar att de har åsamkat sin häst smärta och sår i munnen, oavsett om de är stora eller små.
Om jag skulle upptäcka ett sår i munnen skulle jag definitivt inte rida med bett på någon vecka, eller tills det läkt. Och framför allt fundera på varför hästen fått såret/blåsan!
Men en förvånande stor del av ryttarna jag träffar ute i collecting ring rycker på axlarna och frågar om de kan rida nästa final. Rida igen?
Som domare kan man aldrig ge en ryttare startförbud. Det kan endast en veterinär ge.
Men man kan rekommendera att de inte rider, alt. att de rider på bettlöst träns (om det inte är lättklass), och varna (för sår i munnen och/eller osportsligt uppträdande mot hästen).
Men hur tänker ryttarna som rider igen när de vet att deras häst har ett/flera sår i munnen?
Detta inlägg är inte riktat mot någon enskild ryttare, utan är mera tankar runt detta ämne.
Och en uppmaning att titta era hästar i munnen själva så ni vet hur där ser ut!
Rid väl och växla mellan såväl olika bett/bettlöst som olika nosgrimmor!
Ett tips om du har lätt att bli hård i handen eller “skakig”/ryckig i handen! Fast tygeln i en repgrimma genom bettringen. Ger en mjukare kontakt och lättare tryck i munnen när du tar i tygeln!
