Tindra går och går och går med senskadan. Benet är bättre – helt klart och hon är dessutom väldigt pigg och glad. Varannan dag i snitt rider vi ett av passen och har börjat skrölta mer och mer. So far so good.
Idag traskade jag längs den för dagen snöiga Stavsvägen (eller Stavsbyväg för att vara noga) mötte jag Britta och Váli och de gjorde mig sällskap. Fortfarande på väg bortåt så stannade jag för att ta bort en snöstylta på Tindra. Skulle ta bort en stylta på Váli också och vände ryggen mot Tindra utan att tänka närmare på det. När jag är klar och vänder mig om traskar Tindra helt sonika iväg hemåt med grimskaftet släpande. Jag ropade på henne och började lugnt gå efter henne. Då for hon iväg i galopp. “Jaha – då var det kört – nu drar hon hela vägen hem och drar upp senskadan” tänkte jag. Efter ca 50 meter stannade Tindra och tittade liksom lekfullt på mig.
Jag vände mig tillbaka mot Britta, som suttit av Váli (som nog gärna hade sprungit med tant brun), och sade “jaha, det är väl bara att traska efter henne för nu drar hon nog hem”.
När jag vände mig mot Tindra igen stod hon kvar och såg busig ut. Jag gick några steg mot henne och ropade lite mjukt på henne. Och vet ni det var som i en film – Tindra travar glatt fram till mig och sätter huvudet i famnen på mig och ser ut som hon säger “förlåt matte, jag bara skojade”.
Stod helt mållös och kramade om henne och sedan berömde i massor. Och så traskade vi hemåt.
Tindra har sprungit iväg en gång tidigare (när hon försökte berätta att något var fel med shettisen Alva, som fölade ute i snön samma natt – en månad för tidigt). En annan positiv grej – Tindra såg inte ett dugg halt ut när hon sprang! Varken från mig eller tillbaka till mig!
För utöver dagens drama då?
Varit på Evidensia Stav med kunder och deras hästar, varit på Karlslund med Brandi och brorsan Nykur och trampat vatten och hållit några lektioner.
Nästa vecka drar ridskolan på Fors igång igen och livet går igen in i sina invanda banor.
Bröderna står på vibrationsgolvet tillsammans. Söta som socker – eller hur?
Exakt, Visir och Brandi går varannan dag. Det var varit stenhårt i backen och det går inte riktigt att markarbeta hästarna (annat än promenader i skritt). Brandi har fått följa med på skritturer som handhäst när jag skrittat Tindra några gånger. Ridbanan har varit både stenhård och emellanåt jättehal, så de här veckorna får det bli så helt enkelt.
