Livet i stugan är lugnt. Nästa hela tiden.
Vi läser, äter, sover och socialiserar. En del över det sociala nätverket och rätt mycket IRL. Någon av dagarna denna vecka skall jag ta mig och hälsa på gamla Sesselja och matte Johanna.
Johanna har fullt att stå i denna vecka då hennes gamla landslagshäst Herkúles skall tävla Finska Mästerskapen (FM) i helgen med sin fodervärd. Spännande!
Och på fredag och söndag blir det nog en tripp till Ypäjä för tittande på nämnda FM! Passar sig fint iom mitt uppdrag på Nordiska Mästerskapen i augusti. Samt att det är kul att se hästar spring runt runt med (förhoppningsvis) fina rörelser.
Kommer nog sitta och läktardöma en del. Kalla det arbetsskada.
Här om dagen var det lite mera action en nödvändigt.
Låt oss säg att jag förvandlades till ormtjusare (otjusig tyckte ormen) och efter lite om och men fick transportera en lätt förvirrad och vid detlaget även rätt arg huggorm ut till friheten. Den hade liksom hamnat inomhus på ett sätt vi inte vet något om.
Nu vet jag att rätt många är direkt rädda för ormar – till och med på bild.
Jag tillhör inte de ormrädda. Men visst tusan har jag respekt för en huggorm. Men gummistövlar, jeans, tjocka handskar och koll på var ormen befinner sig ordnade saken.
Och det som syntes tydligt var att Hugo Huggorm inte var aggressiv och helst bara ville vara i fred. Det var först när jag skulle få ner honom/henne i en hink som attackerna (mot en lång träpinne) kom.
Men nu varnar jag er rädda- det kommer två bilder på ovan nämnda orm här nedan!
Det är Pelle som fotade när vi släppte ut stackaren på en äng en bra bit från huset.
(den här pilen ger er tid att andas innan ni scrollar ner för att se bilderna, omtänksamt va?)
Ni som vill kan gärna klicka på bilderna för att se en större version!
Är ni ormrädda?
Personligen är jag inte vidare rädd utan mest fascinerad av ormar, men som sagt. Giftiga ormar har jag en hälsosam respekt för.
Detta är den kanske 4 huggormen vi ser här ute i Västanfjärd sedan vi köpte huset 1986. Så det kryllar inte av dom.
