I onsdags blev Kengála plötsligt väldigt dålig.
Hon låg ner, var vinglig och hade sprutdiarré. Loj och ointresserad. Jill reagerade snabbt och efter ett samtal till husveterinären åkte hon in med Kengan till ATG i Stav där hon fick 15 l dropp och antibiotika.
Hon hade dålig blodvärden och visade akuta förgiftningssymptom!
Kengan kom hem på kvällen och fick stå på box över natten. Nästa dag var hon pigg och på och skrapade ivrigt och ville ut!
Hon släpptes ut efter koll av temp, uttorkningsstatus och matpigghet. Självklart höll alla i stallet extra koll på att hon åt och drack som hon skulle.
När jag kom ut till stallet på fredag eftermiddag skulle jag rida Gná och Fína.
Alla hästarna var längst bort i hagen, förutom Tindra som stod ensam vid grinden. När jag kom hälsade hon ivrigt på mig och när jag gick mot de andra hästarna travade hon raskt före mig.
Kengála låg ner och jag gick fram för att kolla läget med henne. Men hon verkade ok.
Men när jag gick från hagen med Gná och Fína i varsin hand vände jag mig flera gånger och tittade på Kengan, som växlade mellan att ligga på sida och på bröstet och steg upp emellanåt.
Ställde in Fína och borstade och sadlade Gná.
Kände då att jag inte vill rida iväg utan att kolla Kengan en gång till. Så jag tog en grimma (utan att tänka) och gick till hagen. Nu stod alla hästarna vid vindskyddet – utom Tindra, hon stod igen vid grinden. Och Kengala låg ner på sidan i vindskyddet.
Jag tog upp telefonen och ringde Jill medan jag började gå mot vindskyddet. Medan jag, med telefonen i en handen, gick mot hästarna och pratade med Jill gick Tindra nästan på tvären bredvid mig och smånafsade på mig och verkade mycket upprörd. Jag viftade undan henne lite frånvarande (hade ju full fokus på Kengan och hur hon mådde).
Kengan mådde nu helt klart inte bra! Hon växlade mellan att ligga på bröstet och kasta sig ner. Kolik!
Jill kastade sig i bilen och jag fick upp Kengan och tog med henne i. Tindra följde med till grinden och jag fick hindra henne från att komma med ut.
Inne i boxen ville Kengan börja lägga sig direkt så jag bad Gná om ursäkt och tog kengan och började promenera med henne i den allt mer tilltagande snöstormen.
Jill kom och tog över sjuklingen och allt ordnade sig till slut.
Men det jag blev och tänka på var Tindras relation till sin kompis!
Kengan och Tindra har gått ihop sedan 2005 och var tidigare oskiljaktiga. Nu är de inte längre “best buds” hagen och hänger inte ihop jämt, men helt klart är att Kengan betyder mycket för Tindra.
Tindra kom och visade att något var fel. Och försökte rent handgripligen (med munnen) få mig att skita i telefonen och skynda mig till Kengan (Tindra nafsas och bits aldrig annars).
Medan Jill gick med Kengan vakade Tindra vid grinden och “hummande” lågt. Hjärtat!
(En annan kul grej Tindra gjorde här om månaden:
Två utomstående ekipage red på vår ridbana, som angränsar till stonas hage.
Varje gång de kom på långsidan som angränsar till hagen sprang Tindra med sänkt huvud och slickade öron längs staketet och “jagade” dom. När de avvek från långsidan såg Tindra kaxigt stolt ut! Alla som känner Tindra vet hur feg hon är för konfrontationer).
Världens bästa Tindra!