Få saker är så tacksamma och roliga som när en unghäst första gångerna börjar ta initiativet att forma sig och fråga “Är det här du vill att jag skall ha huvudet?”.
Greiði är ganska grovt byggd och har hela tiden fått jobba med sin balans. På sådana hästar blir det viktigt att låta hästen hitta sin balans innan man börjar mecka med det vi kallar form (något som är dynamiskt det med!).
Greiði har fått flyta ganska fritt mellan gångarterna och ofta när han skall trava har han travat en bit (längre och längre sträckor) sedan tappat balansen och börjat galoppera (men alltid ren galopp). Då har han fått rulla på i galopp, men inte öka tempot, tills han slappnat av och hittat tillbaka till traven själv.
Igår red jag honom på volten och jobbade med böjning, sidförande (något han tycker är jooobbigt) och övergångar på böjda spår. Och plötsligt händer det! Han hittar balansen, går självmant fram till bettet och mjuknar av i nacken och frågar “är det här rätt?”.
Ja – duktig kille!
Det blev många stora leenden och glada beröm. Och många micropauser mellan övningarna.
Greiði i januari.
Fína är jag faktiskt väldigt stolt över!
Hon var så otroligt obalanserad (både i kropp och huvud) och gångarterna var en enda röra. Stressad skritt, fyrtaktig trav, korsgalopp som fort det skulle bli vänster galopp, och ingen tölt. Verkligen ingen tölt bara hopp och skutt och stress.
Igår när jag red ut bara log jag! Hon kan tölta rent (på lätta händer!) ca 300-400 m åt gången. Hon vill tölta!
Det går att välja höger- eller vänster galopp. Traven är betydligt lugnare och hon kan slappna av i skritt!
Därtill flyttar hon sig mjukt för skänkeln och kan stanna och rygga utan tygelkontakt!
Men den största skillnaden är att hon vill jobba och inte springer ifrån och är rädd för ryttaren!
Fína i januari, inte så lätt i handen. Betydligt bättre nu. Här är tölten fortfarande lite i sin linda.