Havrepappan är en man som bloggar/skriver krönikor på Hippson.
Han skriver ofta rätt kul men även tänkvärt. Idag eller, ja han skrev texten i förrgår, funderar han över det här med säkerheten i hästsammanhang. Och varför hästmänniskor generellt är “lite” slappa med den samma.
Vilket stämmer! Allt för väl!
Och vet ni vad?
Jag tror/vet/har märkt och sett att islandshästmänniskor (like myself) ofta är ännu slappare.
Ta bara som att vi lätt leder typ 5 hästar samtidigt, helst med en hand och med en höpåse i andra handen.
Eller det här med när man skall kolla något långt ner på en hästs ben. Aldrig sätta ett knä i marken är regeln. Följa den? Vadå? Min häst är ju så snäll!
Vi är nog rätt bortskämda med att våra hästar generellt är rätt trygga i sig själv och lugna att hantera. Med lite teknik och vakenhet kan de flesta av oss faktiskt rå på en islandshäst med rå styrka dessutom. Vilket man inte gör med ett halvblod/större kallblod.
Våra hästar är av tradition även hanterade i flock rätt mycket och de flesta respekterar människor relativt bra.
För ca 7-8 år sedan hade vi på Fors Gård som regel att alla elever på ridskolan skulle se Agrias film om säkerhet i stallet.
Det tog tid att visa den filmen för samtliga elever.
Men vad bra det var!
Filmen står inte att hitta idag (inte efter en lite snabbsökning på internet i alla fall). Konstigt. Det var en bra film!
Eleverna på ridskolan har bytts ut och det är nog några som skulle behöva se filmen.
Med alla nya grupper försöker vi hinna gå igenom säkerheten i stallet och i hanteringen av hästarna första lektionen för terminen.
Men det är inte alltid det är praktiskt möjligt.
Och under terminens gång är det så att de flesta elever gör i ordning sin häst i stallet utan att någon ur personalen är där. För de två som jobbar står på varsin ridbana och instruerar.
Då har vi ändå så att hästarna bor två och två i boxarna och en alltså måste tas ut.
Men: under de, nu 12 år, jag jobbat på ridskolan har det endast varit (vad jag kan komma ihåg) två tillbud när elever gjort i ordning hästarna. Båda gångerna var det elever som drog åt sadelgjorden hårt och häftigt i stallet och hästen nafsade till. Eller ja, ena gången BET Hraffa.
Never the less; väldigt få olyckor – vilket jag är glad över.
Men det är nog många små detaljer i vardagen med hästar som tål tänkas på!
En sak jag reagerar STARKT på: Det eviga ridanadet utan hjälm!
Personligen rider jag aldrig utan hjälm! Jag har alltid min egen hjälm i bilen och sitter jag upp på en elevs häst och inte har min egen hjälm till hands så lånar jag elevens hjälm.
Visst – även jag har ridit några vändor utan hjälm i mina dagar och suttit upp på en häst för fotografering utan hjälm (hur dumt är inte det?).
Men förståndet kommer i kapp en. Eller låt oss hoppas att det gör det.
En, för mig mycket förvånande, tradition är att rida de stora dressyrhästarna – i min värld ofta lusitanos – utan hjälm.
Min tidigare chef är ett exempel (helt utan att skriva hennes namn vet nog de flesta av er vem det är):
När jag började jobba på gården berättade hon stolt att hon alltid rider med hjälm. Vilket hon gjorde! Visst fanns det tävlingsbilder från VM och liknande på henne utan hjälm (vi snackar om rätt långt innan hjälm var ett krav på internationella islandshästtävlingar), men hemma red hon verkligen alltid med hjälm – och var stolt över det.
Hon var dessutom noga med att alla i personalen och på gården även red med hjälm.
Sedan kom lusitanon till gården.
Och hjälmen vart avskaffad. Sådär bara! “Man rider inte de här hästarna med hjälm”.
Vad är det för jävla argument???
Bara denna termin har jag påpekat för chefen två gånger att det kanske inte är lämpligt att rida runt framför mina ungdomselever utan hjälm.
Suck!
Vart är hästvärlden på väg?
