Höstrusket fortsätter i äkta novemberstil med reeegn och mörker.
Är så otroligt tacksam att jag har ett jobb där jag kan vistas utomhus under dagen och få det där viktiga dagsljuset. Vet inte bara en av mina vänner som är påverkade av mörkret nu. Hör flera som pratar om hur nedstämda och trötta de blir av att inte se nästan något dagsljus.
Själv känner jag ingen av den där nedstämdheten eller tröttheten och jag antar att det faktiskt har en del att göra med att jag är ute i dagsljuset (en del dagar till och med solen!) flera timmar varje dag.
De som känner sig påverkade rekommenderas att prova med att äta D-vitamintillskott. Det skall tydligen hjälpa. Här kan man läsa lite mera om det!
Hur som helst – mitt liv då? Det här är ju ändå min blogg och den verkar ju ändå kretsa lite runt just mig och mitt liv och mina hästar.
Och jodå, pållarna mår bra.
Vísir har varit lite öm i ryggen förra veckan, så jag har jobbat med den. Stretchat bakbenen ordentligt, lite före och framförallt efter ridning, jobbat honom varannan dag från marken och varannan dag uppsuttet med mycket lösgörande arbete, masserat in arnika och så han har fått gå med regntäcke så det hällt ner stora mängder kallt regn och han är känslig för väta över ryggen (märkte vi tydligt förra vintern). Igår var han bara pytte lite öm innan jobbet och efter ca 25 min löslongering i min uppbyggda rundcorall i skritt, trav och galopp över lite bommar (med en jätteleksugen Brandi bitvis hängande i svansen) var han mjuk, fin och helt oöm i ryggen och idag när jag tog in honom var ömheten äntligen borta. Och hua vad fin han var att rida ute idag!
Brandi har efter senaste vattenbandsträningen fått löslongeras i corallen, löshoppas över studs (rekommendation för att stärka bakknäna) och ridas lite. Han har hittat sin trav igen, både med och utan ryttare! Yay!
Tölten börjar sitta lite bättre också. Han töltar inte stadigt än, men är på väg åt rätt håll och vill gärna visa att han kan tölta!
Trav på lite vinglig B i våras
Váli promenerar sina 20 minuter per dag och är otroligt gosig och kontaktsökande, vilket inte är så konstigt. Älskade lilla vad han är mysig att pyssla med.
Röskva är ett, för mig, nytt projekt att jobba med. Jag skrev lite om henne i det här inlägget. Vi har nu ägnat oss åt lastträning några gånger och jodå – det går helt klart framåt, men det är en otroligt stark häst mentalt som är tänkande och smart. Man måste få henne med sig och inte mot sig och det är otroligt viktigt att hon inte får vinna. Får hon lillfingret är det inte bara hela handen hon tar utan större delen av kroppen. Men hon är just den typen av häst jag går lite igång på! Något att jobba med och lite av en utmaning. Humör, men också utstrålning och rörelser.
På fredag skall jag rida henne första gången.
Nu skall jag ägna kvällen åt att titta på Eyolfurs två första “Á Hestabaki”-filmer!
