Igår sprang jag på gymet.
Som jag tidigare nämnt några gånger är jag ingen vidare löpare. Jag har liksom aldrig varit bra på att springa och tycker inte det är sådär hejdlöst kul heller.
Men gör det ändå.
“Varför?” kan man då fråga sig. Jo för att jag är så jäääkla nöjd med mig själv efteråt.
Och nu börjar det liksom likna något. Igår sprang jag 3 km på 18,5 minuter. Då springer jag 10 minuter, går någon minut och så springer jag 5-6 minuter till. Jo, jag vet – jag skall springa långsammare om jag vill orka längre.
Men jag har inte riktigt tålamod till det.
Det kanske är det som är mitt problem? Jag joggar inte – jag springer. Jag håller 10,0 km/tim fart på löpbandet och med mina rätt korta ben innebär det att jag springer (jag slänger avundsjuka blickar på tjejen som lite stillsamt joggar i 13-fart bredvid mig, med sina kilometerlånga ben).
Hur som helst. När jag sprungit klart och var uppe på gymmets övre våning kom en av alla de här människorna, som man glatt hälsar på och småpratar med på gymmet, men man inte har en aning om vad de heter, och berömde mitt springande. “Du är en jäkel på att springa! Vilket löparsteg du har” . Oh, Gud vad glad jag blev! Log ju resten av passet!
Efter gymmet drog jag vidare till Fors där jag red Kelda och tömkörde Uni i ridhuset.
Chefen var där och red/ jobbade hästar tillsammans med Kerstin (Dahlberg, tidigare landslagsryttare i dressyr, som har sina hästar på Fors) och passade på att titta på sina unghästar i arbete.
Och ett “det ser bra ut Malin” kändes mycket bra att höra. Speceillt med Uni, som är stor (148-149 cm någonting) och har otrolig mycket trav och verkligen behöver tid för att förstå tölten. I tömkörningen börjar nu ett lateralt rörelsemönster infinna sig några meter åt gången!
Jag har oxå korta ben, man får pinna på som sjutton 😉